Nothing Without Heartache }* 3

Återigen ringde telefonen, den där välkända signalen jag hört så många gånger. 7 månader, och du drar utan att säga något. Tror du jag vill prata med dig? Ilskna tankar snurrade i mitt huvud och jag blängde irriterat på displayen till mobilen, innan jag envist lade den under kuddarna i sängen och stormade ut i vardagsrummet. Linnéa och mamma hade åkt iväg någonstans så jag hade huset för mig själv. Woho. Mitt liv kändes som en dans på rosor, men bara på taggarna. Och för tillfället var jag så emo en människa kan bli, så det skulle inte förvåna mig om jag slog på någon dålig låt med typ Bullet For My Valentine, satt mig i ett hörn och skrev dikter om döden. Men jag var inte på humör, så istället slängde jag mig i soffan och svor högt till när jag landade med höftbenet över tv-dosan. Ilsket muttrandes slog jag igång tv:n med hjälp av dosan och lade till kuddarna rätt, började bläddra genom kanalerna. Så småningom stannade min blick på någon film med Jim Carrey, vilken nyss hade börjat. Men jag var alldeles för okoncentrerad för att orka fästa någon uppmärksamhet så jag låg mest och slöglodde. Tydligen hade jag somnat för jag satte mig yrvaket upp när ytterdörren slog igen och först då märkte jag signalen som skar genom lägenheten.
”Kan du inte svara om du hör att det ringer?” Det hördes tydligt att mamma var stressad så jag slet undan filten från benen och släpade mig ut till hallen.
”Mja, hallå?” sa jag i ett försök att kväva en gäspning. Rösten i telefonluren fick mig att kvickna till på en gång, och jag suckade tungt.
”Robin, lyssnar du inte? Jag vill verkligen inte ha något med dig att göra, så låt mig bara vara.”
”Men Felix! Kan du inte bara lyssna på mig i fem minuter?” fortsatte Robin gnälla och därmed försvann allt mitt tålamod.
”Håll käften och lyssna nu! Jag vill INTE ha NÅGOT med dig att göra mer. Inte nog med att du sa att du skulle flytta 40 mil samma dag som ni åker, dessutom var du otrogen och jag förlät dig, fast jag fattar att det var ett stort jävla misstag. Så bara DRA ÅT HELVETE!” De sista orden halvskreks fram och jag smällde ner telefonen mot bordet, rusade in på mitt rum och smällde igen dörren med gråten som stockades i halsen. I samma stund som jag fått igen dörren vek sig benen under mig och jag sjönk ihop till en snyftande hög på mattan, med armarna tätt lindande runt benen och ansiktet begravt mot knäna.

I'm here without you baby
But you're still on my lonely mind
I think about you baby
And I dream about you all the time


Jag vet inte hur länge jag låg kvar på golvet, men jag rycktes tillbaka till verkligheten av att jag fick dörren hårt uppsmälld i huvudet.
”AJ SOM FAN!” skrek jag högt och satte mig upp med händerna tryckta mot punkten där jag fått dörren, blängde upp mot den där jag fick se Fanny stå och se skamsen ut. Såklart.
”FÖÖÖÖRLÅÅÅÅT! Men upp med dig, vi ska på fest! Sätt fart, hopphopp!” Jag såg upp på henne och de två flinande människorna bakom henne med höjda ögonbryn.
”Nu?” sa jag skeptiskt och såg mot digitalklockan på sängbordet. 8:02. Hur hade klockan kunnat bli så mycket? Nyss var den ju… Inte så mycket i alla fall. Men jag lyckades i alla fall resa på mig och gå ut i badrummet för att tvätta bort sminkresterna som låg som två svarta ränder ner över mina kinder. Vid åsynen av mig själv i spegeln rynkade jag på näsan. Alldeles för smala läppar, alldeles för höga kindben, och ögonen. Usch. Blåa med spår av grått i, och de var så… Livlösa, för stora. Det svarta håret hade en ljus utväxt som skulle behöva göras någonting åt, och jag var kort. Riktigt kort, med bara 1,56 ungefär. Personligen gillade jag inte alls mitt utseende, även fast jag många gånger fått höra att jag liknade en docka. Inte för att jag förstod om det var positivt eller negativt, men ändå. Jag vred på vattenkranen med två fingrar under strålen för att få rätt temperatur, för jag var inte på humör för varken köldchock eller att få tredje gradens brännskador i fulla ansiktet. Inte för att det skulle förvärra mitt utseende, men jag var inte särskilt sugen på smärtan. När vattnet var någorlunda okej lutade jag mig över handfatet och försökte så gott som möjligt tvätta bort sminket, för att inte handduken skulle bli helt svart. Det gick inte så bra, och när jag kollade på det vita tyget mellan mina händer kunde man se två svarta fläckar, men de var i alla fall borta från mitt ansikte.
”FEEEELIIIIIIIX! Skyyyyyynda dig dåå!” Jag gäspade stort och gick in på mitt eget rum igen, där mina tre väninnor satt utplacerade på olika platser.
”Jag ser hemsk ut, jag vet.” muttrade jag fram och öppnade garderoben, halvdök in i den. Tyst nynnandes för mig själv började jag gå igenom kläderna, slet fram ett par röda stuprörsjeans, en vit t-shirt med något tryck på och en svart hoodtröja med lila och vita stjärnor på, drog mig ur garderoben och såg misstänksamt på de andra som befann sig i rummet.
”Kommer snart.” sa jag snabbt och skuttade in i badrummet för att byta om. Snabbt drog jag av mig kläderna jag hade på mig och drog på mig de nya, gick ut till de andra tre igen, studerade dem missnöjt.
”Jag borde inte få umgås med er.” muttrade jag deprimerat och gick fram till spegeln som täckte ena väggen för att sminka mig och fixa håret.
”Pft, varför skulle du inte?” Alicia hade smugit fram och kört in fingrarna i sidorna på mig, vilket fick mig att skrika väääldigt manligt och hoppa en halvmeter i luften. Jag blängde ilsket på henne och korsade armarna över bröstkorgen.
”För att jag är så mycket coolare än er. Nejvars, men jaa… Därför bara.” Med ett enkelt ryck på axlarna vände jag mig mot spegeln igen och grep tag på sminkväskan för att göra allt det vanliga. Foundation, inte mycket men tillräckligt för att få bort de blåa ringarna under ögonen, kajal runt dem, och så lite, lite mascara på det. Sminkningen tog väl högst 5 minuter, medans håret… Lite längre än så. Först skulle jag ju såklart borsta genom det, vilket tog en jävla tid då jag var håröm som bara den. Fanny och Linda satt på sängen och snackade om något, och Alicia stod framför min stereo och bläddrade genom skivorna innan hon satte i en av dem i stereon.
”Jag blir trött på tystnaden, okej?” sa hon och flinade brett innan hon trängde sig ner mellan Fanny och Linda. Snart strömmade The Used ut genom högtalarna och jag kunde inte låta bli att flina vid åsynen av Alicias inte-så-oskyldiga ansiktsuttryck. Jag skakade lätt på huvudet och återvände till att tupera upp håret så det såg ut något som en lejonman. Eller som människorna på skolan valt att förklara det; fågelbo. Efter att ha borstat ut det översta lagret så det inte såg alltför fel ut vände jag mig åt de fnittrande flickorna på sängen.
”Nå?” Med händerna i midjan såg jag mellan de tre, och alla flinade brett.
”Du är assnygg, kom nu.” sa Fanny glatt och skyndade sig fram för att stänga av stereon.
”Skynda er, jag vill ut, ut, ut!” sa hon och öppnade dörren, pekade envist mot hallen. Med ett brett flin över läpparna gick jag ut och drog på mig de gröna conversen. Efter att ha ropat till mamma att jag skulle ut och att hon inte skulle vänta uppe började vi promenera åt något håll som Fanny pekat ut. Den tjejen var faktiskt helt otrolig. Hon kände ungefär halva stan, och dem som inte hon kände var det någon hon kände som kände. Förutsatt att de var i vår ålder vill säga. Det tog väl ungefär en halvtimme innan vi kom in i ett villaområde, stora hus med oändliga trädgårdar. Efter ytterligare några minuter kunde vi höra musiken, självklart det senaste inom techno och all annan ”dunk-dunk-musik”. Försiktigt svängde jag upp grinden och knatade upp mot ytterdörren, med gruset på gången som knastrade under fötterna. Fanny tryckte fingret hårt mot ringklockan och höll den inne en bra stund, utan att någon kom och öppnade.
”Äh vafan.” fnös hon och tryckte upp den svarta dörren, och tillsammans gick vi in i hallen, sparkade av oss skorna i ett hörn. Lukten av sprit slog emot oss som ett bombnedslag, eller i alla fall mig. De andra tre verkade inte bry sig. I och för sig var jag känsligare för alkohol än dem, och blev full ganska fort. Genast blev vi inputtade i köket och Fanny försvann snabbt, men kom tillbaka efter några minuter och stack varsin ölburk i händerna på oss. Jag nickade kort och öppnade den, tog en klunk, och rös till. Jag var inte så förtjust i smaken, då det var lite för beskt för mig, men det dög. Snabbt hällde jag i mig ungefär halva burken och sökte mig in i vardagsrummet för att hitta nånstans att sitta. Dock stannade jag i dörröppningen, och bara stirrade. Vardagsrummet var ungefär dubbelt så stort som det hemma hos mig, plus köket. Och möblerna såg ju inte alltför billiga ut, fast jag störde mig lite på att väggarna var så tomma. I ett rum där bara golvet såg ut att vara värt en förmögenhet måste det ju finnas tavlor? Och jag hade rätt, för när jag banade mig mot en ledig soffa som stod längs ena väggen upptäckte jag spikar som de antagligen tagit ner tavlorna ifrån för att dem inte skulle bli förstörda. Jävlar vad smart. Med en duns som inte hördes över musiken satte jag mig ner i den vita skinnsoffan och såg mig om i rummet. Jag hade alltid varit intresserad av människor, och kunde sitta i timmar och betrakta dem. Snabbt hällde jag i mig resten ur burken och satte den på soffbordet, såg mig omkring. Jag fick snart syn på Fannys eldröda hår, tydligen stod hon och flörtade med någon kille som inte såg ut att klaga. Tyst fortsatte jag se ut över rummet och såg både Alicia och Linda, försökte vinka till dem men dem såg mig tydligen inte. Snart gav jag upp och lutade mig bakåt, när något fångade min blick. Någon som jag kände igen mycket, mycket väl med det bruna håret som han verkade ha klippt sen jag såg honom sist. Darrande av nervositet reste jag på mig och trängde mig fram mot människan, fast besluten att konfrontera honom.

Kommentarer
Postat av: annavonasumness

awesomeeeeeeeeeeeeeee.

mermermermer, as usual.

2010-08-06 @ 12:48:13
Postat av: ella

sjuukt bra skrivet kajsa

2010-08-08 @ 21:19:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0