boegapa

Dåligt kapitel, mest dialoger blablabla.

 

Jag vet inte hur länge vi satt och pratade en hel massa strunt, men flera timmar hann passera innan Fanny plötsligt blev allvarlig.

"Felix?" började hon försiktigt.

"Mh?"

"Varför var du så... förstörd? När jag kom hit, menar jag. Det syndes långa vägar att du grinat." Jag suckade och blev plötsligt väldigt intresserad av mina fingernaglar.

"Men du vet väl hur jag är." mumlade jag, försökte slingra mig. Utan framgång.

"Jag vet att du aldrig bryter ihop för ingenting, inte ens efter att Robin dragit. Förlåt." sa hon hastigt då hon såg hur jag kröp ihop ytterligare. Hon flyttade sig närmare mig i soffan och lade armen runt mina axlar, och jag kröp tacksamt ihop intill henne. Jag har världens bästa bästa vän.

"Men, alltså... Du vet att jag sagt att jag aldrig skulle göra mig själv illa med flit?" Hennes grepp om mig hårdnade.

"Nej, inte så! Men jag känner mig så jävla äcklig." Jag viskade kämpande fram orden, bet mig hårt i läppen för att hindra tårarna från att rinna över.

"Du är inte äcklig, inte alls. Du är den bästa som finns." Fanny lade armarna om mig, kramade om mig hårt. Och jag visste att jag aldrig varit så tacksam att ha henne som då.

"Men berätta nu då." Jag svalde ner klumpen i halsen, försökte lugna ner mig så mycket som möjligt.

"Igår, så. Jag träffade nån. Jag vet inte vad som hände, men det slutade med att jag låg med honom. Jag är en jävla slampa." Då jag var klar med sista meningen hade tårarna åter igen börjat rulla ner för mina kinder, försvann ner i Fannys grönprickiga linne. Hon sa ingenting utan satt bara och kramade om mig, men det var allt jag behövde.

 

When I had no one to call

All the world had shut me down

I showed up at your door so blue

Thank God I had a friend like you

Efter mitt lilla utbrott var Fanny så småningom tvungen att gå hem, då hennes föräldrar var något stränga med tider. Men under de timmar hon varit hos mig så hade hon hunnit lugna ner mig. Hon såg inte glad ut över att behöva gå, men så var det alltid med henne.

"Jag älskar dig lillplutt." sa hon lågt och log. Jag kunde inte låta bli att flina tillbaka.
"Jag älskar dig med... Idiot." fnissade jag fram, i brist på bättre. Men Fanny himlade bara med ögonen och kramade om mig hårt innan hon gick ut och lämnade mig ensam. Mamma och Linnea var fortfarande inte tillbaka, så jag gick in i vardagsrummet igen och sjönk ner i soffan igen. Det skulle inte förvåna mig om det blev gropar efter mig i den. Men jag var tvungen att resa på mig igen, då jag konstaterade att teven inte ens var påslagen. Ilsket muttrandes om allt gick jag fram och slog igång apparaten, innan jag lade mig i soffan igen och började bläddra igenom kanalerna. Jag stannade till på ett gammalt avsnitt av Vänner som jag sett säkert 4 gånger, men orkade inte byta till något bättre. Jag orkade inte ens bry mig om det faktum att jag inte ätit på hela dagen. Slutar väl med att jag dör av anorexia eller nåt.

Då jag inte hört av Fanny på nästan två veckor började jag bli orolig. Hade inte pratat med henne sen den gången hon var hos mig, då jag inte ens orkat gå på skolan. Mamma var bekymrad, såklart, men verkade tro att det var på grund av Robin. Det gör fortfarande ont att tänka på honom. Men Fanny ringde till mig en lördag, då jag ändå inte gjorde nåt annat än satt hemma vid datorn, och lät överlycklig.

”Gissa vad, gissa vad, GISSA VAD!” skrek hon, högt nog för att jag skulle kunna hålla telefonen nästan en decimeter från örat och ändå höra.

”Vadå? Har du följt efter en vit kanin som säger ’jag är sen, jag är sen’ och hamnat i underlandet?” svarade jag då hon tystnat, kunde inte låta bli att flina.
”Neeeeeej, men det skulle vara trevligt det också. Men jag har skaffat pojkvän! Eller skaffat och skaffat, men jag är numera inte singel iallafall!”

”MEN VAD SÄGER DU KVINNA!? OMGOMGOMGOMG, VEM ÄR HAN!?” började jag genast, mycket väl medveten om att jag lät som en riktig fjollbög med nagellack och läppglans. Visserligen hade jag ju faktiskt nagellack, men det var ändå inte riktigt samma sak.

”JAG VEEEET. Herregud, jag tror inte det är sant, nu dör jag. Hej, jag låter som väääääärsta fjortisen men jag bryr mig inte, HIHIHIHIHI.” Jag var helt säker på att Fanny vid det laget antingen hoppade runt i hela huset, eller... Hoppade runt i hela huset, pratandes med mig i telefon. Fanny var ganska förutsägbar.

”Men du svarade inte på min fråga; Vem är han!?” envisades jag och kunde nästan höra hur Fanny flinade för sig själv.

”Jag träffade honom på festen vi var på, han fick mitt nummer och sen började vi träffas då och då. Han är brunett och så sjukt underbart söt! Alltså, åh! Vet inte ens hur jag ska beskriva honom, haha..” Jag kunde inte låta bli att fnissa.
”Bara jag får träffa honom så.” sa jag och drog fingrarna genom håret, nyfärgat men otvättat och äckligt.

”Ja men liksom, det var ju typ därför jag liksom ringde bah. Haha, nej men jag ska träffa honom och ett gäng till om en halvtimme-timme något, Linda och Alicia ska också med. Och vi har ju knappt hört av dig, sååå. Hänger du med?” Jag bet mig i läppen, tvekade först, vilket Fanny märkte.

”Men kom igen, snälla? Jag saknar dig, det gör dom andra också.” Då jag hörde hur ledsen Fanny faktiskt lät smälte jag på en halv millisekund.

”Visst, men jag måste duscha.” sa jag försiktigt och stängde av datorn.

”Toppen! Jag är hos dig om en halvtimme. Puss sötplupp.” kvittrade hon glatt och därefter avbröts samtalet. Med ett svagt flin på läpparna slängde jag telefonen och tröjan på sängen, gick ut i hallen och tog en handduk ur linneskåpet innan jag gick in i badrummet och krånglade av mig resten av kläderna som lades på toastolen. Nynnandes på nån dålig poplåt av en EMD-liknande grupp duschade jag ovanligt fort för att vara jag, och kunde efter tio minuter linda handduken runt höfterna för att ta med mig kläderna ur badrummet och dumpa dem i tvättkorgen som stod alldeles bredvid dörren in till mitt rum. Egentligen var det inte ens en tvättkorg, utan en rosa Rusta-kasse som mina vänner tyckte speglade ”bögen i mig”. Jag skakade lätt på huvudet och krånglade på mig kalsongerna under handduken, hängde upp den på dörrkanten efter att snabbt ha torkat håret. På huvudet då, ingen annanstans. Varför jag tog på mig underkläderna under handduken hade jag ingen aning om. Besvärat började jag rota genom garderoben på jakt efter något att ta på mig. Första mötet med min bästa väns pojkvän. Tillslut blev det ett par svarta stuprörsjeans, en Drop Dead-tshirt och tre nitskärp över höfterna. Ja, tre. Hår och smink, inklusive torkning med hårtork, var klart strax innan Fanny ringde och sa att hon stod utanför och jag fick se till att vara klar på mindre än två minuter. En snabb koll i väskan för att kolla att allt jag behövde låg där i – plånbok, nycklar, mobil och diverse småsaker – och sedan kunde jag dra på mig skorna.

”Mamma, jag drar ner på stan. Nycklar och mobil är med.” ropade jag inåt lägenheten, fick ett svagt hummande till svar då jag sköt upp dörren. Linnea var som tur var inte hemma, annars hade hon väl kommit och frågat ut mig om vart jag skulle. Ett svagt leende prydde mina läppar vid tanken på min lillasyster då jag skuttade ner för trapporna, sköt med en viss möda upp dörren som var lite för tung för mig, och såg på den leende Fanny. Den tjejen är nästan alltid på bra humör.

”Klar nu, Askungen?” sa hon med ett flin, och jag lipade mot henne.

”Påstår du att jag sover i spisen?”

”Kanske det, kanske.”

”Kom nu, så jag får träffa Prince Charming nångång.” fnös jag och hakade ihop Fannys arm med min egen. Var min plötsliga energi kom från förblev ett olöst mysterium. Troligtvis från det faktum att jag kom ut genom dörren för första gången på länge. Vägen mot stan, som inte var särskilt lång, gick vi och pladdrade på om allt jag missat under tiden jag var borta.

”Just ja, vi ska ha ett oförberett prov i matte nästa torsdag.” sa hon och jag höjde skeptiskt på ögonbrynet.
”Hur kan det vara ’oförberett’ när lärarna säger när det är?” sa jag och Fanny fnissade.

”Tro mig, det är många som frågat sig samma sak.”

”Fan också, då är jag inte originell längre.”

”Det har du aldrig varit, sötnos. Bara emo.”

 

Efter ungefär tio minuter var vi framme vid tågstationen, så ytterligare två minuter senare var vi i själva stan. Fanny såg plötsligt väldigt nervös ut.

”Vart ska vi träffa sötnosen då?” Jag puffade lätt på Fanny som log svagt.

”På Wayne’s. Men oroa dig inte, han är straight som en... Stege?” sa hon och började skratta, vilket slutade i att vi både stod lutade mot en vägg och kunde knappt andas.

”Din humor suger.” konstaterade Fanny lätt då vi lugnat oss och började gå ner mot Wayne’s.

”Du skrattade också.” sa jag och sköt upp dörren, höll upp den för Fanny. Självklart satte vi oss vid vårt vanliga bord, då vi inte alls var någon form av stamkunder på fiket. Nejdå. Alicia och Linda dök upp inte långt senare, och även de såg överlyckliga ut över att träffa mig. Jag kunde inte hindra mig från att känna mig en aning skyldig.

”Fan vad smal du har blivit. Äter du någonting alls?” utbrast Linda och petade mig på revbenen då vi gick för att ’beställa’. Jag vred på mig och låtsades koncentrera mig på menyerna.

”Jaaa... Ibland.” sa jag frånvarande och log mot tjejen i kassan, betalade det jag köpt.

”Och hur ofta är ibland? En gång varannan dag?” Jag såg ner i golvet, mumlade fram ett ’typ’ och tog emot brickan. Jag ville inte höra Lindas oroliga röst, så jag satte mig snabbt ner och log brett.

”Men jag har varit sjuk, så det är ingen fara.” Linda nickade sakta, men såg inte helt övertygad ut. Då även Fanny och Alicia var tillbaka med sina brickor satt jag och delade kanelbullen i småbitar som jag petade i mig en för en.

”Så när kommer dom då?” sa Alicia och blandade om med sin sked i koppen.

”Snart tro- Eller, där är dom!” svarade Fanny och sken genast upp. Till skillnad från mig, när jag såg upp höll jag på att sätta bullen i halsen. Det bruna håret, lite skeva leendet och metallgrå ögonen gick inte att ta fel på, trots mängden alkohol jag fått i mig den kvällen. Fan.