boegapa

Skoldagen var otroligt händelselös, och även om jag försökte så lyckades jag inte hålla tankarna bort från Robin. Där skulle han haft lektion nu, där skulle han stått och väntat på mig, där hade han sitt skåp... Ohnej, skolan gick inte helt smärtfritt. Irriterat slängde jag ner de böcker jag behövde i väskan och smällde igen skåpet. Om det inte var nog med att varenda plats på den jävla skolan påminde mig om min föredetta pojkvän så skulle ju självklart alla elever på skolan påminna mig om det också. Eller ja, de som hade något emot mig... Vilket ändå var de flesta. Jag suckade uppgivet och gick bort mot skolgården och busshållplatsen för att ta mig hem. Hemma väntade nog en otroligt händelsefull eftermiddag med läxor till fyra då jag skulle hämta Linnea, och passa henne tills mamma kom hem. Så snart jag kom ut på skolgården hörde jag Fannys klara stämma.
- FEEELIIIIX!!! jag vände mig om och höjde frågande på ena ögonbrynet, och stönade till när den rödhåriga varelsen kastade sig om halsen på mig.
- Felix, Felix, häng med till stan! På något sätt lyckades jag lirka mig ur min väninnas omfamning och drog fingrarna genom håret.
- Eh... va? mumlade jag och flinade snett. Alicia och Linda stod bara och flinade, den förstnämda kort och brunhårig, med vakna grå ögon och för det mesta ett brett leende på de tunna läpparna. Linda däremot, var en bit längre och med svallande blont hår och mörkbruna, nästan svarta, ögon med inslag av gul/grönt, och ett ansikte som var... gulligt, snarare än snyggt.
- Vi ska dra på stan, och du ska med, förtydligde Alicia och log brett.
- Öh, okej? Men jag ska hämta Linnea vid fyra, och jag har läxor att göra, sa han och tippade huvudet på sned. Linda himlade med ögonen.
- Nejnej, läxorna kan du göra sedan. Och klockan är ändå bara två, så du kan gott och väl hänga med, sa hon nöjt och nickade för att understryka sina ord. Minuten senare gick Alicia och Linda på varsin sida om mig, med armarna fastkrokade i mina och Fanny som skuttade framför oss, dunkandes musik från sin telefon.
- Let's get freaky now, let's get FUCKING FREAKY NOW! skrek hon glatt och jag kunde inte låta bli att flina brett. Ohja, hon var definitivt en galen människa. När vi närmade oss en viss grupp med människor saktade Fannys steg in och leendet försvann från hennes ansikte, ersattes med ett kallt och hånfullt flin, och hon gick bredvid mig, Alicia och Linda istället.
- Passa er, vi vill inte bli smittade av slamporna, sa hon hånfullt, och tillräckligt högt för att en av människorna skulle vända sig om och blänga ilsket på Fanny. Emilia, jag var inte helt säker på efternamnet, med sitt sönderblekta hår och översminkade ansikte, var hon som alla tjejer ville vara som, och alla killar ville ha. Eller, alla killar utom jag.
- Exakt vem är det du kallar slampa? kastade hon ur sig och granskade Fanny från de gröna conversen upp till det tuperade håret och svartsminkade ögonen. Fanny ryckte på axlarna och tippade huvudet på sned.
- Dig? sa hon och log vänligt, men ögonen borrade sig in i personen framför sig. Alicia suckade och grep tag om Fannys arm, drog med henne därifrån.
- Det är ingen idé att bråka, sa hon lågt. Egentligen var det ingen förutom just Fanny och Emilia som visste anledningen till att de hatade varandra så skarpt, då de varit bästa vänner bara två år tidigare. Faktiskt så hade alla tre haft andra vänner, men så hade något hänt och dem kommit till mig istället. Inte för att jag klagade, jag trivdes med dem och trots det dåliga samvetet jag fick för det, så var jag glad att de inte hängt kvar med deras tidigare vänner.
- Jag förstår mig bara inte på henne, den- fräste Fanny och kastade ur sig något som fick mig att höja på ögonbrynet.
- Alltså, inte för att jag tror på det, men har du hört talas om att din tunga blir svart? Jag tycker att din börjar bli en aning grå, flinade jag och fick en ilsken blick av Fanny till svar. Men jag kände henne, och visste att hon skulle bli på bättre humör snart. Det i sin tur fick mig på någorlunda bra humör, även om mitt inre rev och skrek efter min drömprins.

cause I'm broken when I'm open
And I don't feel like I am strong enough
cause I'm broken when I'm lonesome
And I don't feel right when you're gone away

De två timmar jag hade lediga försvann alldeles för snabbt, och när jag såg på klockan var den tio i fyra.
- Fan! Jag måste rusa, vi syns imorrn. Jag har haft jättekul. Jag slängde väskan över axeln och halvsprang ut från köpcentret, snubblade nästan över en kvinna med barnvagn som fräste något om 'ohyfsade snorvalpar' när jag försvann vidare.
Jag nästan kastade mig på bussen som stod vid hållplatsen och sjönk utmattad ner på ett säte långt bak. Det jämna brummandet från motorn lyckades lugna mig och när jag skulle av var jag faktiskt så normal jag alls kunde bli, men ökade ändå på stegen för säkerhets skull. Så snart jag kom in genom dörren på det lilla gulmålade huset flög Linnea på mig.
- FÄLIKSS! tjöt hon glatt och klamrade sig fast vid mig.
- Aj, sa jag lungt och Linnea släppte på greppet så jag kunde ställa ner henne på marken. Först då märkte jag det enorma plåster som satt över hennes näsa.
- Vad har du gjort!? frågade jag upprört och satte mig på huk på golvet. Tja, vadå överreagera?
- Jag jamlade av gungan, fnittrade Linnea och jag suckade uppgivet.
- Du måste vara försiktig, muttrade jag och reste på mig, tog ner jackan och gav den till min syster som drog på sig den. Efter att hon, äntligen, fått på sig skorna skuttade hon fram mot dörren och såg mot mig.
- Fälikss, kan vi gå genom pajken? frågade hon med tindrande ögon, och jag visste exakt varför. Linnea var galen i hundar, och parken som låg en bit bort var ett populärt ställe att rasta dem på. Även om det faktiskt var en omväg kunde jag inte säga nej, så jag nickade och genast sken Linnea upp. Hon sträckte sig efter handtaget och lyckades få upp dörren, skuttade ut. Jag vinkade hejdå åt en av fröknarna och stängde därefter dörren bakom mig, gick efter Linnea.
- Hörru, inte så fort! ropade jag och Linnea stannade ögonblickligen. Inte för olikt en hund faktiskt. När jag kom upp bredvid henne grep hon tag i min hand och traskade vidare.
- Vad har ni gjort på dagis idag då? frågade jag i brist på annat, och för att jag visste att Linnea älskade att prata om det.
- Vi vaj i mulleskogen, och målade med vattenfäjj. Jag målade dej å Jobin, sa hon och log brett. Visst, jag älskade min lillasyster, men hon hade en förmåga att kunna säga saker man inte alls ville höra.
- Åh, var allt jag fick ur mig till svar.