~
Jag vet att du är värd någonting.
Du är hoppet i ett IQ-fritt land,
Du är drömmarna jag drömmer ibland.
Du är hoppet i ett IQ-fritt land,
Du är drömmarna jag drömmer ibland.
Do you hear that love, they're playing our song.
Haha, hej gay historia. Men den är söt så det gör inget. :3
Låten som är med är All About Us med He Is We.
"This ring is made of gold, the most precious metal, just as you are the most precious in my life. It has no beginning and no ending, just as my love for you. By giving it to you, I give you what's left of my heart."
"Draco, with this ring, I ask for the right to love you as long as I breathe. When you ever doubt yourself, think of what it symbolises; me and how much I love you. "
"With those words, I now pronounce you husband and husband. You may kiss the groom." Harry met Dracos gray eyes with a small smile on his face. He carefully stroke away the tears from the blondes face before he leant in and gently pressed their lips together. Applause broke out as the two seperated, arms around eachother. A white dancefloor was appering beneath them and people were moving to make room for the neewly weds.
"Harry." Harry looked up as he heard Hermiones voice from the stage. She had one of her hands on the slightly visible baby bum that was beginning to grow.
"I know that me and Ron wasn't the most supportive to your relationship at first. I can't speak for him, but I know that I shouldn't have been so prejudging. All of us have made mistakes in our past, and I should have trusted your judgement. I've never seen you as happy as you are around Draco. I know he's good for you in that way that neither me or Ron could ever be. Draco, welcome to the family." The lights went down as the music started. Harry turned to Draco with a smile on his face.
"May I?" Draco nodded and took his outstreached hand, following him out to the middle of the dancefloor. With their arms around eachother they began swaying in time with the music.
Take my hand, I'll teach you to dance.
I'll spin you around, won't let you fall down.
Would you let me lead, you can step on my feet.
Give it a try, it'll be alright.
The room's hush, hush,
And now's our moment.
Take it in feel it all and hold it.
Eyes on you, eyes on me.
We're doing this right.
Harry spun the smiling Draco around, before replacing his hands around his husbands waist. Hermiones voice fitted the song perfectly and Draco had to look away to not start crying again.
Cause lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's oh, oh, all,
About uh, uh, us.
And every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt but,
It's oh, oh, all about us.
Ron made his way to the stage, taking Hermiones hand as he began to sing.
Suddenly, I'm feeling brave.
Don't know what's got into me,
Why I feel this way.
Can we dance, real slow?
Can I hold you, real close?
Harry was amazed. In all the years they'd known eachother, he had never heard his best friend sing. At least not seriously.
The room's hush, hush,
And now's our moment.
Take it in feel it all and hold it.
Eyes on you, eyes on me.
We're doing this right.
Cause lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's oh, oh, all,
About uh, uh, us.
And every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt but,
It's oh, oh, all about us.
The harmony of their voices were to much for Draco to handle. With the man he loved and got to spend his life with next to him, the lyrics of the song and the fact that they had made it he couldn't hold in the tears anymore.
"I love you." he said, meeting Harrys gaze.
"I love you too, more than anything."
Do you hear that love?
They're playing our song.
Do you think we're ready?
Oh I'm really feeling it.
Do you hear that love?
Do you hear that love?
"I would say that this is our song by now." Draco just nodded, not being able to get a single word out.
Lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's all, all, all, all.
Every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt,
But it's all about us.
Harry stroke a strand of the whiteblond hair out of Dracos face, dragging him even closer before leaning in and letting their lips touch. Draco entangled his hands in the black mess that was his lions hair, losing himself in the feeling.
Cause lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's oh, oh.
(hey-ey hey)
And every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt but,
It's oh, oh, all, It's all about us.
Låten som är med är All About Us med He Is We.
"This ring is made of gold, the most precious metal, just as you are the most precious in my life. It has no beginning and no ending, just as my love for you. By giving it to you, I give you what's left of my heart."
"Draco, with this ring, I ask for the right to love you as long as I breathe. When you ever doubt yourself, think of what it symbolises; me and how much I love you. "
"With those words, I now pronounce you husband and husband. You may kiss the groom." Harry met Dracos gray eyes with a small smile on his face. He carefully stroke away the tears from the blondes face before he leant in and gently pressed their lips together. Applause broke out as the two seperated, arms around eachother. A white dancefloor was appering beneath them and people were moving to make room for the neewly weds.
"Harry." Harry looked up as he heard Hermiones voice from the stage. She had one of her hands on the slightly visible baby bum that was beginning to grow.
"I know that me and Ron wasn't the most supportive to your relationship at first. I can't speak for him, but I know that I shouldn't have been so prejudging. All of us have made mistakes in our past, and I should have trusted your judgement. I've never seen you as happy as you are around Draco. I know he's good for you in that way that neither me or Ron could ever be. Draco, welcome to the family." The lights went down as the music started. Harry turned to Draco with a smile on his face.
"May I?" Draco nodded and took his outstreached hand, following him out to the middle of the dancefloor. With their arms around eachother they began swaying in time with the music.
Take my hand, I'll teach you to dance.
I'll spin you around, won't let you fall down.
Would you let me lead, you can step on my feet.
Give it a try, it'll be alright.
The room's hush, hush,
And now's our moment.
Take it in feel it all and hold it.
Eyes on you, eyes on me.
We're doing this right.
Harry spun the smiling Draco around, before replacing his hands around his husbands waist. Hermiones voice fitted the song perfectly and Draco had to look away to not start crying again.
Cause lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's oh, oh, all,
About uh, uh, us.
And every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt but,
It's oh, oh, all about us.
Ron made his way to the stage, taking Hermiones hand as he began to sing.
Suddenly, I'm feeling brave.
Don't know what's got into me,
Why I feel this way.
Can we dance, real slow?
Can I hold you, real close?
Harry was amazed. In all the years they'd known eachother, he had never heard his best friend sing. At least not seriously.
The room's hush, hush,
And now's our moment.
Take it in feel it all and hold it.
Eyes on you, eyes on me.
We're doing this right.
Cause lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's oh, oh, all,
About uh, uh, us.
And every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt but,
It's oh, oh, all about us.
The harmony of their voices were to much for Draco to handle. With the man he loved and got to spend his life with next to him, the lyrics of the song and the fact that they had made it he couldn't hold in the tears anymore.
"I love you." he said, meeting Harrys gaze.
"I love you too, more than anything."
Do you hear that love?
They're playing our song.
Do you think we're ready?
Oh I'm really feeling it.
Do you hear that love?
Do you hear that love?
"I would say that this is our song by now." Draco just nodded, not being able to get a single word out.
Lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's all, all, all, all.
Every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt,
But it's all about us.
Harry stroke a strand of the whiteblond hair out of Dracos face, dragging him even closer before leaning in and letting their lips touch. Draco entangled his hands in the black mess that was his lions hair, losing himself in the feeling.
Cause lovers dance when they're feeling in love.
Spotlight shinning, it's all about us.
It's oh, oh.
(hey-ey hey)
And every heart in the room will melt,
This is a feeling I've never felt but,
It's oh, oh, all, It's all about us.
lalala
Hejjagäraktiv. *host*
Vi kan låtsas iallafall. Men jag skriver och skriver och skriver. Fast inte på NWHA, för den har jag ingen som helst inspiration till :>
Funderar på att lägga upp Say You Love Me däremot. Gammal följetång som jag skrivit om, den är jättecheesy men rätt söt n__n
Men ja, en del i taget blir det då. Den ligger på 14 delar + epilogen. Så ett tag kommer det funka iallafall, sen har jag massa gamla oneshots och skit också tills jag kommer igång igen. Vad tycks?
With every Breath you Take
Åh vad jag är duktig på att uppdatera! *ironi ftw*
Men jag är nere i feeetaste skrivsvackan, så blir det när man mår cpdåligt. Bara därför kommer en ful novell/oneshot-sak. Den är lika cheesy som en bit mozarella, och på engelska. Min engelska suger. Men skitsamma.
Harry supressed a yawn and dragged his finger trought his hair, took a sup from the glass of orangejuice that was standing in front of him. Hermione och Ron was having an argument about wheter Ron had wrote his poisons-essay or not.
"Ron! Snape will give you detention for a month if you don't hand it in in time!" Ron rolled his eyes.
"It's still a week before deadline, I'll make it." he said and shoveld his mouth full with bacon. Hermione shook her head, looked around in the Great Hall.
"Guys, Malfoy isn't here." she said, quite surprised. Harry looked towards the Slytherintable. It was true, the blonde was nowhere to be seen. Ron shrugged.
"Who cares about that git anyway?" he muttered. Harry turned forwards again, wrinkled he's eyebrows. Why weren't Malfoy there? He couldn't be ill, could he?
"Oh, look. The mail is here!" Hermione said, making Harry look up. Hundreds of owls were flying down from the roofs, dropping letters and packages along the tables. Harry weren't expecting any letter, since he's last letterwriter died a couple of months before. So when a big, brown owl was landing in front of him with it's right leg towards Harry, he could only stare. It took a couple of moments before he's mind was working again, and he streched out and took the letter. Hermione was engulfed by the Daily Prophet and Ron by a letter from his mother, so Harry turned and opened the letter. The writing was shaky, but still graceful, and the ink was smoothed at some spots, as if tears had dropped down on the parchment. Harry read the letter, becoming paler for every word.
"Harry.
I'm sorry. For everything. Every ord I've said, every spell I've casted towards you.
I understand if you hate me, but please don't. I already do. You have no idea how much courage I had to get to be able to write this, how many time I've been re-writing it. I've lost the count.
But Harry, I love you. More than anything. Your smile that makes my heart beat twice as fast. Your eyes, everytime you look at me as if you know something. Your hair, everytime you drag your hands trough it. Your lips, your skin, everything about you makes me completely numb. And yet I'm able to insult you. Oh, how I regret it. You're the reason I've been living for so long, the one that makes me breathing. But I just can't take this anymore. Not being able to be myself, always stuck up as a idiotic brat. Knowing that you'll never see me as the one I really am. So I've decided to end this. If I only had your braveness, then maybe I could let go of that mask I've been hiding behind, let go of all that Slytherin-pride. But instead, I've chosen to let go of the pain. I'm such a coward. I know I'll be gone when you read this, but I need you to know.
Once again, I love you.
Yours in the end
Draco Malfoy
P.S. Tell Granger and Weasley I'm sorry."
Harry slowly shook his head, burying his head in his hands.
"Harry? What is it?" Hermione asked concerned. Harry handed the letter to her, trying to stop himself for crying. A moment of silence, until Hermione spoke.
"Oh, Harry... I'm.. I.. I just don't know what to say.." she whispered.
"And all this time, he loved me back. I'm such a moron." said the-boy-who-lost-his-love.
Harry supressed a yawn and dragged his finger trought his hair, took a sup from the glass of orangejuice that was standing in front of him. Hermione och Ron was hawing an argument about wheter Ron had wrote his poisons-essay or not.
"Ron! Snape will give you detention for a month if you don't hand it in in time!" Ron rolled his eyes.
"It's still a week before deadline, I'll make it." he said and shoveld his mouth full with bacon. Hermione shook her head, looked around in the Great Hall.
"Guys, Malfoy isn't here." she said, quite surprised. Harry looked towards the Slytherintable .It was true, the blonde was nowhere to be seen. Ron shrugged.
"Who cares about that git anyway?" he muttered. Harry turned forwards again, wrinkled he's eyebrows. Why weren't Malfoy there? He couldn't be ill, could he?
"Oh, look. The mail is here!" Hermione said, making Harry look up. Hundreds of owls were flying down from the roofs, dropping letters and packages along the tables. Harry weren't expecting any letter, since he's last letterwriter died a couple of months before. So when a big, brown owl was landing in front of him with it's right leg towards Harry, he could only stare. It took a couple of moments before he's mind was working again, and he streched out and took the letter. Hermione was engulfed by the Daily Prophet and Ron by a letter from he's mother, so Harry turned and opened the letter. The writing was shaky, but still graceful, and the ink was smoothed at some spots, as if tears had dropped down on the parchment. Harry read the letter, becoming paler for every word.
"Harry.
I'm sorry. For everything. Every ord I've said, every spell I've casted towards you.
I understand if you hate me, but please don't. I already do. You have no idea how much courage I had to get to be able to write this, how many time I've been re-writing it. I've lost the count.
But Harry, I love you. More than anything. Your smile that makes my heart beat twice as fast. Your eyes, everytime you look at me as if you know something. Your hair, everytime you drag your hands trought it. Your lips, your skin, everything about you makes me completely numb. And yet I'm able to insult you. Oh, how I regret it. You're the reason I've been living for so long, the one that makes me breathing. But I just can't take this anymore. Not being able to be myself, always stuck up as a idiotic brat. Knowing that you'll never see me as the one I really am. So I've decided to end this. If I only had your braveness, then maybe I could let go of that mask I've been hiding behind, let go of all that Slytherin-pride. But instead, I've chosen to let go of the pain. I'm such a coward. I know I'll be gone when you read this, but I need you to know.
Once again, I love you.
Yours in the end
Draco Malfoy
P.S. Tell Granger and Weasley I'm sorry."
Harry slowly shook his head, burying his head in his hands.
"Harry? What is it?" Hermione asked concerned. Harry handed the letter to her, trying to stop himself for crying. A moment of silence, until Hermione spoke.
"Oh, Harry... I'm.. I.. I just don't know what to say.." she whispered.
"And all this time, he loved me back. I'm such a moron." said the-boy-who-lost-his-love.
*insert random headline here*
Förlåt för att jag är oaktivchey.se, but I'll make it better!
Ska försöka sätta mig och skriva nästa del av NWHA nu så förhoppningsvis kommer den upp snart <:
Ska försöka sätta mig och skriva nästa del av NWHA nu så förhoppningsvis kommer den upp snart <:
Drarry
Hittade dethär på fanfiction.net, och tyckte det verkade kul. So I gave it a try
Kommer antagligen att syssla med det en del, eftersom man inte behöver skriva så långt, haha 8D
Varsågoda, mitt första Drabbel, Drarry;
Pat's Slash/Yaoi Drabble Challenge-
Rules:
1. Open up MSWord or whatever you use to write.
2. Go to iTunes. Make sure shuffle is ON. Hit PLAY.
3. Whatever song plays, you must write a short DRABBLE (i.e. approx. 100 words) to match the theme of the song.
4. You ONLY have the amount of time that the song goes for. When the song stops, you STOP writing.
5. Don't cheat and continue. Don't pause songs. Don't skip songs.
6. Include the SONG NAME with the title of each drabble.
7. No rating limit. Any pairing but must be SLASH/YAOI. At LEAST have five drabbles written. Go bananas.
8. Do not make any major alterations to the fic afterwards. Do not prepare anything beforehand. It's the fun of it.
Optional: Include a few lines from the song, especially the ones that inspire you to write a certain scene. Also, if you wish to tag someone, by all means, tag away.
1. Robbie Williams - Angels
Draco drog undan en silvervit slinga från det bleka ansiktet. Månljuset speglades i vattnet, och han såg oroligt upp mot slottet. Harry hade lovat att han skulle komma, Draco behövde honom. De stora ekdörrarna öppnades och stängdes av sig själv, och kort därefter dök gryffindorelevens glasögonprydda ansikte upp från ingenting, och satte sig bredvid Draco på bänken.
"Vad var det du ville?" Draco såg upp mot den stjärnklara himlen.
"Jag klarar inte av det här längre. Klarar inte av oss. Dom vill döda mig." mumlade han. Harry förstod på engång vilka 'dom' var.
"Jag skyddar dig. Vi skyddar dig, fenixordern." sa han lågt, försökte fånga upp blondinens blick.
And trought it all, he offers me protection.
"Jag älskar dig, Draco."
2. Eminem - Mockingbird
Draco såg på människan som satt på andra sidan biblioteket. Han hade en bok uppslagen framför sig, men blicken var fäst på en punkt utanför fönstret. Genomskinliga tårar strömmade ner för hans kinder, och det slet sönder Draco att se det. Sakta reste han på sig och gick fram till honom.
"Potter, varför gråter du?" Hans röst var varken hotfull eller elak då han satte sig ner, bara orolig. Harry strök bort tårarna från kinderna.
"Varför bryr du dig?" muttrade han och såg på Draco genom ögonfransarna som glittrade av tårar.
"Jag vet inte, men jag tycker inte om att se dig så svag." Försiktigt lade han armarna om Harry, vaggade honom fram och tillbaka.
So shush little baby, don't you cry, everything's gonna be alright.
3. The White Stripes - You Don't Know What Love Is
Harry såg stelt på Draco, som flinade lättsamt.
"Du är hopplös, Potter. Att du trodde på allt?" sa blondinen hånfullt.
"Du är så jävla känslokall." mumlade Harry lågt, såg ner på golvet.
"Jag är en Malfoy." svarade Draco och ryckte lätt på axlarna, innan han vände på stegen och gick därifrån.
You don't know what love is, you just do as you're told. Lilla dumma Harry, som hade trott på Draco's tomma 'jag älskar dig'. Hade han inte vetat, i sex år nu, att Malfoy inte var något annat än en skitstövel? Tydligen inte.
4. TATU - All About Us
"Har dom inget vettigare att prata om?" utbrast Harry ilsket och blängde på en grupp Ravenclaware som stod och viskade och pratade.
"Harry, lugna dig. Jag skulle också prata om skolans största rivaler helt plötsligt blev tillsammans. I synnerhet om de båda var killar." svarade Draco lungt och drog Harry intill sig, tryckte läpparna mot hans panna.
It's all about us.
"Vi är så otroligt heta så folk är förkrossade att dom inte har någon chans. Iallafall Pansy." fortsatte han och nickade mot den svarthåriga slytherineleven som liknade en mops i ansiktet.
"Men jag klagar inte. Allt är om dig nu, Harry."
5. Adam Lambert - Aftermath
Draco vände äcklat bort blicken från det svarta märket på hans underarm, drog på sig en grå tröja med gröna broderier. Långärmad, så han skulle slippa se dödskallen med orm till tunga. Han gick ut i korridoren, började vandra omkring i slottet. Det var lördag, så han kunde bara gå omkring och söla. De flesta sov, så Draco var säker på att han skulle slippa träffa Honom. Den Utvalde, Pojken-Som-Överlevde. Men inte då, då Draco kom ut på skogården kunde han se Potter sitta med den yngsta Weasley-tjejen under ett träd, allt för nära varandra. Draco backade hastigt, försökte trycka undan sina egna känslor.
Wanna scream out, no more hiding. Don't be afraid of what's inside.
Draco snubblade på sina egna fötter, sjönk ner på knä på gräset. Och skrek. Skrek ut all sin ångest, och känslorna för Honom. Som var fel.
6. Linkin Park - Somewhere I Belong
Harry såg tomt ut genom fönstret i uppehållsrummet. Ron och Hermione satt i en soffa en bit bort och gorde allt annat än att plugga. Ute på skolgården gick en grupp elever förbi, satte sig under det stora trädet vid sjön. Och mitt bland dom var Draco Malfoy, Harrys ärkefiende. Som hade blivit mer än så, Harry hade fått honom på hjärnan. Och känslorna höll på att ta sönder honom, riva honom isär bit för bit.
I wanna heal, i wanna feel, what i thought was never real. I wanna let you on the pain I felt so long.
Dracos silvervita hår speglades i solen, där han låg med huvudet i Pansys knä. Tankarna höll på att göra Harry galen. 'Det är jag som ska sitta där, jag som ska ha honom hos mig!' Men det skulle aldrig hända, eftersom de båda inte kunde vara i samma rum utan att börja käfta mot varandra. Drömmarna var inget annat än drömmar för Harry.
7. Panic! At The Disco - I Write Sins Not Tragedies
Draco hörde kyrkklockorna eka, sprang så det kändes att hans lungor skulle sprängas. De vita tornet sträcktes upp framför honom, fick honom att öka farten ytterligare. Han var tvungen att hindra det, hindra den han älskade från att gifta sig med helt fel. Om han skulle göra det, skulle Draco aldrig förlåta sig själv. Han hörde flämtanden bakom sig, och sköt upp den stora mässingsporten, störtade genom korridorerna. Till slut hittade han rätt dörr, stannade för att hämta andan.
"Tager du, Harry James Potter, denna Ginevra Molly Weasley, till din äkta maka-" Resten försvann, för Draco hade störtat in i rummet.
"NEJ!"
8. Matthew Good - Weapon
Draco drog med fingrarna över människans ryggrad, ner i svanken på honom, och upp igen.
Here by my side, an angel.
Det korpsvarta håret låg som vanligt åt alla håll, och Draco kunde inte låta bli att dra fingrarna genom det. Han placerade fjäderlätta kyssar i människans nacke, fick honom att vrida på sig och gny lätt i sömnen.
Here by my side, it's heaven.
Den svarthåriga vände på sig, kisade upp mot blondinen.
"God morgon, Harry." mumlade Draco lågt, fick varelsen bredvid sig att le.
"God morgon på dig själv, Draco." De gröna ögonen mötte de gråa, båda med samma blick. Kärleksfull, längtande. Blondinen lutade sig försiktigt framåt och pressade läpparna mot Harrys, som lade händerna om hans nacke. Dracos egna händer smekte över Harrys bröstkorg och mage, över hans revben. Läpparna och händer trevade, och de båda pojkarna njöt av att bara vara nära varandra. Harry satte sig försiktigt upp, tryckte ner Draco mot madrassen och...
Draco vaknade med ett ryck, fann att det åter igen bara varit en dröm. Alltid en dröm.
9. Superchick - Courage
Åter igen satt Draco bara och petade i maten, mådde illa bara av att höra de glufsande ljuden från Crabbe och Goyle. Draco sköt äcklat ifrån sig tallriken och reste på sig, såg flyktigt bort mot Gryffindorbordet, vek bort med blicken då han såg rätt in i Harry Potters smaragdgröna ögon. Slytherinprinsen började gå upp för trapporna, vek in i en avsides korridor på femte våningen, där han sjönk ner på en bänk, skakandes av gråt. Han var så svag, en Malfoy grät aldrig! Men Draco gjorde, vilket visserligen ingen såg.
"Malfoy?" Draco såg upp, såg rakt in i Harrys oroade ansikte.
I need you to know, I'm not trought the night. Some days I'm still fighting to walk towards the light.
"Jag klarar inte det här." sa blondinen kvävt.
10. NeverShoutNever - Happy
Draco flinade åt den svarthåriga gryffindorarens förvirrade min.
"Du v-vad, Malfoy?" stammade han rodnande fram. Draco tippade huvudet på sned.
"Jag har märkt hur du tittar på mig. Och jag har kommit fram till att du är kär i mig, vilket fick mig att inse att jag är kär i dig också." sa han och ryckte på axlarna, klev fram mot Harry.
"Du är inte besviken hoppas jag?"
"You make me happy, whether you know it or not." mumlade Harry till svar, sträckte på halsen för att nå upp till Dracos läppar med sina egna.
Kommer antagligen att syssla med det en del, eftersom man inte behöver skriva så långt, haha 8D
Varsågoda, mitt första Drabbel, Drarry;
Pat's Slash/Yaoi Drabble Challenge-
Rules:
1. Open up MSWord or whatever you use to write.
2. Go to iTunes. Make sure shuffle is ON. Hit PLAY.
3. Whatever song plays, you must write a short DRABBLE (i.e. approx. 100 words) to match the theme of the song.
4. You ONLY have the amount of time that the song goes for. When the song stops, you STOP writing.
5. Don't cheat and continue. Don't pause songs. Don't skip songs.
6. Include the SONG NAME with the title of each drabble.
7. No rating limit. Any pairing but must be SLASH/YAOI. At LEAST have five drabbles written. Go bananas.
8. Do not make any major alterations to the fic afterwards. Do not prepare anything beforehand. It's the fun of it.
Optional: Include a few lines from the song, especially the ones that inspire you to write a certain scene. Also, if you wish to tag someone, by all means, tag away.
1. Robbie Williams - Angels
Draco drog undan en silvervit slinga från det bleka ansiktet. Månljuset speglades i vattnet, och han såg oroligt upp mot slottet. Harry hade lovat att han skulle komma, Draco behövde honom. De stora ekdörrarna öppnades och stängdes av sig själv, och kort därefter dök gryffindorelevens glasögonprydda ansikte upp från ingenting, och satte sig bredvid Draco på bänken.
"Vad var det du ville?" Draco såg upp mot den stjärnklara himlen.
"Jag klarar inte av det här längre. Klarar inte av oss. Dom vill döda mig." mumlade han. Harry förstod på engång vilka 'dom' var.
"Jag skyddar dig. Vi skyddar dig, fenixordern." sa han lågt, försökte fånga upp blondinens blick.
And trought it all, he offers me protection.
"Jag älskar dig, Draco."
2. Eminem - Mockingbird
Draco såg på människan som satt på andra sidan biblioteket. Han hade en bok uppslagen framför sig, men blicken var fäst på en punkt utanför fönstret. Genomskinliga tårar strömmade ner för hans kinder, och det slet sönder Draco att se det. Sakta reste han på sig och gick fram till honom.
"Potter, varför gråter du?" Hans röst var varken hotfull eller elak då han satte sig ner, bara orolig. Harry strök bort tårarna från kinderna.
"Varför bryr du dig?" muttrade han och såg på Draco genom ögonfransarna som glittrade av tårar.
"Jag vet inte, men jag tycker inte om att se dig så svag." Försiktigt lade han armarna om Harry, vaggade honom fram och tillbaka.
So shush little baby, don't you cry, everything's gonna be alright.
3. The White Stripes - You Don't Know What Love Is
Harry såg stelt på Draco, som flinade lättsamt.
"Du är hopplös, Potter. Att du trodde på allt?" sa blondinen hånfullt.
"Du är så jävla känslokall." mumlade Harry lågt, såg ner på golvet.
"Jag är en Malfoy." svarade Draco och ryckte lätt på axlarna, innan han vände på stegen och gick därifrån.
You don't know what love is, you just do as you're told. Lilla dumma Harry, som hade trott på Draco's tomma 'jag älskar dig'. Hade han inte vetat, i sex år nu, att Malfoy inte var något annat än en skitstövel? Tydligen inte.
4. TATU - All About Us
"Har dom inget vettigare att prata om?" utbrast Harry ilsket och blängde på en grupp Ravenclaware som stod och viskade och pratade.
"Harry, lugna dig. Jag skulle också prata om skolans största rivaler helt plötsligt blev tillsammans. I synnerhet om de båda var killar." svarade Draco lungt och drog Harry intill sig, tryckte läpparna mot hans panna.
It's all about us.
"Vi är så otroligt heta så folk är förkrossade att dom inte har någon chans. Iallafall Pansy." fortsatte han och nickade mot den svarthåriga slytherineleven som liknade en mops i ansiktet.
"Men jag klagar inte. Allt är om dig nu, Harry."
5. Adam Lambert - Aftermath
Draco vände äcklat bort blicken från det svarta märket på hans underarm, drog på sig en grå tröja med gröna broderier. Långärmad, så han skulle slippa se dödskallen med orm till tunga. Han gick ut i korridoren, började vandra omkring i slottet. Det var lördag, så han kunde bara gå omkring och söla. De flesta sov, så Draco var säker på att han skulle slippa träffa Honom. Den Utvalde, Pojken-Som-Överlevde. Men inte då, då Draco kom ut på skogården kunde han se Potter sitta med den yngsta Weasley-tjejen under ett träd, allt för nära varandra. Draco backade hastigt, försökte trycka undan sina egna känslor.
Wanna scream out, no more hiding. Don't be afraid of what's inside.
Draco snubblade på sina egna fötter, sjönk ner på knä på gräset. Och skrek. Skrek ut all sin ångest, och känslorna för Honom. Som var fel.
6. Linkin Park - Somewhere I Belong
Harry såg tomt ut genom fönstret i uppehållsrummet. Ron och Hermione satt i en soffa en bit bort och gorde allt annat än att plugga. Ute på skolgården gick en grupp elever förbi, satte sig under det stora trädet vid sjön. Och mitt bland dom var Draco Malfoy, Harrys ärkefiende. Som hade blivit mer än så, Harry hade fått honom på hjärnan. Och känslorna höll på att ta sönder honom, riva honom isär bit för bit.
I wanna heal, i wanna feel, what i thought was never real. I wanna let you on the pain I felt so long.
Dracos silvervita hår speglades i solen, där han låg med huvudet i Pansys knä. Tankarna höll på att göra Harry galen. 'Det är jag som ska sitta där, jag som ska ha honom hos mig!' Men det skulle aldrig hända, eftersom de båda inte kunde vara i samma rum utan att börja käfta mot varandra. Drömmarna var inget annat än drömmar för Harry.
7. Panic! At The Disco - I Write Sins Not Tragedies
Draco hörde kyrkklockorna eka, sprang så det kändes att hans lungor skulle sprängas. De vita tornet sträcktes upp framför honom, fick honom att öka farten ytterligare. Han var tvungen att hindra det, hindra den han älskade från att gifta sig med helt fel. Om han skulle göra det, skulle Draco aldrig förlåta sig själv. Han hörde flämtanden bakom sig, och sköt upp den stora mässingsporten, störtade genom korridorerna. Till slut hittade han rätt dörr, stannade för att hämta andan.
"Tager du, Harry James Potter, denna Ginevra Molly Weasley, till din äkta maka-" Resten försvann, för Draco hade störtat in i rummet.
"NEJ!"
8. Matthew Good - Weapon
Draco drog med fingrarna över människans ryggrad, ner i svanken på honom, och upp igen.
Here by my side, an angel.
Det korpsvarta håret låg som vanligt åt alla håll, och Draco kunde inte låta bli att dra fingrarna genom det. Han placerade fjäderlätta kyssar i människans nacke, fick honom att vrida på sig och gny lätt i sömnen.
Here by my side, it's heaven.
Den svarthåriga vände på sig, kisade upp mot blondinen.
"God morgon, Harry." mumlade Draco lågt, fick varelsen bredvid sig att le.
"God morgon på dig själv, Draco." De gröna ögonen mötte de gråa, båda med samma blick. Kärleksfull, längtande. Blondinen lutade sig försiktigt framåt och pressade läpparna mot Harrys, som lade händerna om hans nacke. Dracos egna händer smekte över Harrys bröstkorg och mage, över hans revben. Läpparna och händer trevade, och de båda pojkarna njöt av att bara vara nära varandra. Harry satte sig försiktigt upp, tryckte ner Draco mot madrassen och...
Draco vaknade med ett ryck, fann att det åter igen bara varit en dröm. Alltid en dröm.
9. Superchick - Courage
Åter igen satt Draco bara och petade i maten, mådde illa bara av att höra de glufsande ljuden från Crabbe och Goyle. Draco sköt äcklat ifrån sig tallriken och reste på sig, såg flyktigt bort mot Gryffindorbordet, vek bort med blicken då han såg rätt in i Harry Potters smaragdgröna ögon. Slytherinprinsen började gå upp för trapporna, vek in i en avsides korridor på femte våningen, där han sjönk ner på en bänk, skakandes av gråt. Han var så svag, en Malfoy grät aldrig! Men Draco gjorde, vilket visserligen ingen såg.
"Malfoy?" Draco såg upp, såg rakt in i Harrys oroade ansikte.
I need you to know, I'm not trought the night. Some days I'm still fighting to walk towards the light.
"Jag klarar inte det här." sa blondinen kvävt.
10. NeverShoutNever - Happy
Draco flinade åt den svarthåriga gryffindorarens förvirrade min.
"Du v-vad, Malfoy?" stammade han rodnande fram. Draco tippade huvudet på sned.
"Jag har märkt hur du tittar på mig. Och jag har kommit fram till att du är kär i mig, vilket fick mig att inse att jag är kär i dig också." sa han och ryckte på axlarna, klev fram mot Harry.
"Du är inte besviken hoppas jag?"
"You make me happy, whether you know it or not." mumlade Harry till svar, sträckte på halsen för att nå upp till Dracos läppar med sina egna.
update.se
Men vad aktiv man får vara då! :DDDDD
Jag har inte skrivit någonting alls på nästa del av NWHA, för jag har ingen inspiration, och jag har lagt över den på den stationära datorn. Men eftersom jag åker rätt mycket bil, då mamma bro i sundsvall coh vi har stuga utanför järvsö, så tar jag med mig laptopen och håller på att skriva en novell på den. Det är en HP-fanfic, Draco/Harry, med jätteful handling men jag lägger upp en bit ifall nån är intresserad. Bara ni kommenterar! ÒwÓ
" Bara någon dag tidigare hade Ron berättat att han hört att Malfoy var gay, och de var de tankarna som snurrade i den svarthårigas huvud största delen av tiden. Han kunde inte hindra sig från att känna sig dragen till den blonda Slytherinprinsen på ett helt annat sätt än tidigare. Nyfikenheten hade övervunnit hatet sekunden Harry hade hört det, och han spenderade en hel del tid med att studera Malfoy för att se om det på något sätt syndes på honom. Dock var Malfoy precis lika odräglig som innan, med resten av Slytherinarna nästan ständigt omkring honom. Ingen större skillnad på hans populäritet, förutom att Snape var lite mer... Reserverad. "
There's tha handling. Asfult utdrag, men sen så har jag knappt kommit nån vart heller.
Jag har inte skrivit någonting alls på nästa del av NWHA, för jag har ingen inspiration, och jag har lagt över den på den stationära datorn. Men eftersom jag åker rätt mycket bil, då mamma bro i sundsvall coh vi har stuga utanför järvsö, så tar jag med mig laptopen och håller på att skriva en novell på den. Det är en HP-fanfic, Draco/Harry, med jätteful handling men jag lägger upp en bit ifall nån är intresserad. Bara ni kommenterar! ÒwÓ
" Bara någon dag tidigare hade Ron berättat att han hört att Malfoy var gay, och de var de tankarna som snurrade i den svarthårigas huvud största delen av tiden. Han kunde inte hindra sig från att känna sig dragen till den blonda Slytherinprinsen på ett helt annat sätt än tidigare. Nyfikenheten hade övervunnit hatet sekunden Harry hade hört det, och han spenderade en hel del tid med att studera Malfoy för att se om det på något sätt syndes på honom. Dock var Malfoy precis lika odräglig som innan, med resten av Slytherinarna nästan ständigt omkring honom. Ingen större skillnad på hans populäritet, förutom att Snape var lite mer... Reserverad. "
There's tha handling. Asfult utdrag, men sen så har jag knappt kommit nån vart heller.
Nothing Without Heartache }* 5
Dåligt kapitel, mest dialoger blablabla.
Jag vet inte hur länge vi satt och pratade en hel massa strunt, men flera timmar hann passera innan Fanny plötsligt blev allvarlig.
"Felix?" började hon försiktigt.
"Mh?"
"Varför var du så... förstörd? När jag kom hit, menar jag. Det syndes långa vägar att du grinat." Jag suckade och blev plötsligt väldigt intresserad av mina fingernaglar.
"Men du vet väl hur jag är." mumlade jag, försökte slingra mig. Utan framgång.
"Jag vet att du aldrig bryter ihop för ingenting, inte ens efter att Robin dragit. Förlåt." sa hon hastigt då hon såg hur jag kröp ihop ytterligare. Hon flyttade sig närmare mig i soffan och lade armen runt mina axlar, och jag kröp tacksamt ihop intill henne. Jag har världens bästa bästa vän.
"Men, alltså... Du vet att jag sagt att jag aldrig skulle göra mig själv illa med flit?" Hennes grepp om mig hårdnade.
"Nej, inte så! Men jag känner mig så jävla äcklig." Jag viskade kämpande fram orden, bet mig hårt i läppen för att hindra tårarna från att rinna över.
"Du är inte äcklig, inte alls. Du är den bästa som finns." Fanny lade armarna om mig, kramade om mig hårt. Och jag visste att jag aldrig varit så tacksam att ha henne som då.
"Men berätta nu då." Jag svalde ner klumpen i halsen, försökte lugna ner mig så mycket som möjligt.
"Igår, så. Jag träffade nån. Jag vet inte vad som hände, men det slutade med att jag låg med honom. Jag är en jävla slampa." Då jag var klar med sista meningen hade tårarna åter igen börjat rulla ner för mina kinder, försvann ner i Fannys grönprickiga linne. Hon sa ingenting utan satt bara och kramade om mig, men det var allt jag behövde.
When I had no one to call
All the world had shut me down
I showed up at your door so blue
Thank God I had a friend like you
Efter mitt lilla utbrott var Fanny så småningom tvungen att gå hem, då hennes föräldrar var något stränga med tider. Men under de timmar hon varit hos mig så hade hon hunnit lugna ner mig. Hon såg inte glad ut över att behöva gå, men så var det alltid med henne.
"Jag älskar dig lillplutt." sa hon lågt och log. Jag kunde inte låta bli att flina tillbaka.
"Jag älskar dig med... Idiot." fnissade jag fram, i brist på bättre. Men Fanny himlade bara med ögonen och kramade om mig hårt innan hon gick ut och lämnade mig ensam. Mamma och Linnea var fortfarande inte tillbaka, så jag gick in i vardagsrummet igen och sjönk ner i soffan igen. Det skulle inte förvåna mig om det blev gropar efter mig i den. Men jag var tvungen att resa på mig igen, då jag konstaterade att teven inte ens var påslagen. Ilsket muttrandes om allt gick jag fram och slog igång apparaten, innan jag lade mig i soffan igen och började bläddra igenom kanalerna. Jag stannade till på ett gammalt avsnitt av Vänner som jag sett säkert 4 gånger, men orkade inte byta till något bättre. Jag orkade inte ens bry mig om det faktum att jag inte ätit på hela dagen. Slutar väl med att jag dör av anorexia eller nåt.
Då jag inte hört av Fanny på nästan två veckor började jag bli orolig. Hade inte pratat med henne sen den gången hon var hos mig, då jag inte ens orkat gå på skolan. Mamma var bekymrad, såklart, men verkade tro att det var på grund av Robin. Det gör fortfarande ont att tänka på honom. Men Fanny ringde till mig en lördag, då jag ändå inte gjorde nåt annat än satt hemma vid datorn, och lät överlycklig.
”Gissa vad, gissa vad, GISSA VAD!” skrek hon, högt nog för att jag skulle kunna hålla telefonen nästan en decimeter från örat och ändå höra.
”Vadå? Har du följt efter en vit kanin som säger ’jag är sen, jag är sen’ och hamnat i underlandet?” svarade jag då hon tystnat, kunde inte låta bli att flina.
”Neeeeeej, men det skulle vara trevligt det också. Men jag har skaffat pojkvän! Eller skaffat och skaffat, men jag är numera inte singel iallafall!”
”MEN VAD SÄGER DU KVINNA!? OMGOMGOMGOMG, VEM ÄR HAN!?” började jag genast, mycket väl medveten om att jag lät som en riktig fjollbög med nagellack och läppglans. Visserligen hade jag ju faktiskt nagellack, men det var ändå inte riktigt samma sak.
”JAG VEEEET. Herregud, jag tror inte det är sant, nu dör jag. Hej, jag låter som väääääärsta fjortisen men jag bryr mig inte, HIHIHIHIHI.” Jag var helt säker på att Fanny vid det laget antingen hoppade runt i hela huset, eller... Hoppade runt i hela huset, pratandes med mig i telefon. Fanny var ganska förutsägbar.
”Men du svarade inte på min fråga; Vem är han!?” envisades jag och kunde nästan höra hur Fanny flinade för sig själv.
”Jag träffade honom på festen vi var på, han fick mitt nummer och sen började vi träffas då och då. Han är brunett och så sjukt underbart söt! Alltså, åh! Vet inte ens hur jag ska beskriva honom, haha..” Jag kunde inte låta bli att fnissa.
”Bara jag får träffa honom så.” sa jag och drog fingrarna genom håret, nyfärgat men otvättat och äckligt.
”Ja men liksom, det var ju typ därför jag liksom ringde bah. Haha, nej men jag ska träffa honom och ett gäng till om en halvtimme-timme något, Linda och Alicia ska också med. Och vi har ju knappt hört av dig, sååå. Hänger du med?” Jag bet mig i läppen, tvekade först, vilket Fanny märkte.
”Men kom igen, snälla? Jag saknar dig, det gör dom andra också.” Då jag hörde hur ledsen Fanny faktiskt lät smälte jag på en halv millisekund.
”Visst, men jag måste duscha.” sa jag försiktigt och stängde av datorn.
”Toppen! Jag är hos dig om en halvtimme. Puss sötplupp.” kvittrade hon glatt och därefter avbröts samtalet. Med ett svagt flin på läpparna slängde jag telefonen och tröjan på sängen, gick ut i hallen och tog en handduk ur linneskåpet innan jag gick in i badrummet och krånglade av mig resten av kläderna som lades på toastolen. Nynnandes på nån dålig poplåt av en EMD-liknande grupp duschade jag ovanligt fort för att vara jag, och kunde efter tio minuter linda handduken runt höfterna för att ta med mig kläderna ur badrummet och dumpa dem i tvättkorgen som stod alldeles bredvid dörren in till mitt rum. Egentligen var det inte ens en tvättkorg, utan en rosa Rusta-kasse som mina vänner tyckte speglade ”bögen i mig”. Jag skakade lätt på huvudet och krånglade på mig kalsongerna under handduken, hängde upp den på dörrkanten efter att snabbt ha torkat håret. På huvudet då, ingen annanstans. Varför jag tog på mig underkläderna under handduken hade jag ingen aning om. Besvärat började jag rota genom garderoben på jakt efter något att ta på mig. Första mötet med min bästa väns pojkvän. Tillslut blev det ett par svarta stuprörsjeans, en Drop Dead-tshirt och tre nitskärp över höfterna. Ja, tre. Hår och smink, inklusive torkning med hårtork, var klart strax innan Fanny ringde och sa att hon stod utanför och jag fick se till att vara klar på mindre än två minuter. En snabb koll i väskan för att kolla att allt jag behövde låg där i – plånbok, nycklar, mobil och diverse småsaker – och sedan kunde jag dra på mig skorna.
”Mamma, jag drar ner på stan. Nycklar och mobil är med.” ropade jag inåt lägenheten, fick ett svagt hummande till svar då jag sköt upp dörren. Linnea var som tur var inte hemma, annars hade hon väl kommit och frågat ut mig om vart jag skulle. Ett svagt leende prydde mina läppar vid tanken på min lillasyster då jag skuttade ner för trapporna, sköt med en viss möda upp dörren som var lite för tung för mig, och såg på den leende Fanny. Den tjejen är nästan alltid på bra humör.
”Klar nu, Askungen?” sa hon med ett flin, och jag lipade mot henne.
”Påstår du att jag sover i spisen?”
”Kanske det, kanske.”
”Kom nu, så jag får träffa Prince Charming nångång.” fnös jag och hakade ihop Fannys arm med min egen. Var min plötsliga energi kom från förblev ett olöst mysterium. Troligtvis från det faktum att jag kom ut genom dörren för första gången på länge. Vägen mot stan, som inte var särskilt lång, gick vi och pladdrade på om allt jag missat under tiden jag var borta.
”Just ja, vi ska ha ett oförberett prov i matte nästa torsdag.” sa hon och jag höjde skeptiskt på ögonbrynet.
”Hur kan det vara ’oförberett’ när lärarna säger när det är?” sa jag och Fanny fnissade.
”Tro mig, det är många som frågat sig samma sak.”
”Fan också, då är jag inte originell längre.”
”Det har du aldrig varit, sötnos. Bara emo.”
Efter ungefär tio minuter var vi framme vid tågstationen, så ytterligare två minuter senare var vi i själva stan. Fanny såg plötsligt väldigt nervös ut.
”Vart ska vi träffa sötnosen då?” Jag puffade lätt på Fanny som log svagt.
”På Wayne’s. Men oroa dig inte, han är straight som en... Stege?” sa hon och började skratta, vilket slutade i att vi både stod lutade mot en vägg och kunde knappt andas.
”Din humor suger.” konstaterade Fanny lätt då vi lugnat oss och började gå ner mot Wayne’s.
”Du skrattade också.” sa jag och sköt upp dörren, höll upp den för Fanny. Självklart satte vi oss vid vårt vanliga bord, då vi inte alls var någon form av stamkunder på fiket. Nejdå. Alicia och Linda dök upp inte långt senare, och även de såg överlyckliga ut över att träffa mig. Jag kunde inte hindra mig från att känna mig en aning skyldig.
”Fan vad smal du har blivit. Äter du någonting alls?” utbrast Linda och petade mig på revbenen då vi gick för att ’beställa’. Jag vred på mig och låtsades koncentrera mig på menyerna.
”Jaaa... Ibland.” sa jag frånvarande och log mot tjejen i kassan, betalade det jag köpt.
”Och hur ofta är ibland? En gång varannan dag?” Jag såg ner i golvet, mumlade fram ett ’typ’ och tog emot brickan. Jag ville inte höra Lindas oroliga röst, så jag satte mig snabbt ner och log brett.
”Men jag har varit sjuk, så det är ingen fara.” Linda nickade sakta, men såg inte helt övertygad ut. Då även Fanny och Alicia var tillbaka med sina brickor satt jag och delade kanelbullen i småbitar som jag petade i mig en för en.
”Så när kommer dom då?” sa Alicia och blandade om med sin sked i koppen.
”Snart tro- Eller, där är dom!” svarade Fanny och sken genast upp. Till skillnad från mig, när jag såg upp höll jag på att sätta bullen i halsen. Det bruna håret, lite skeva leendet och metallgrå ögonen gick inte att ta fel på, trots mängden alkohol jag fått i mig den kvällen. Fan.
Dagens ilandsproblem:
Jag vill skriva. Men samtidigt inte, vad är det för mening när ingen kommenterar?
Runt 15 pers kollar varje dag. Och jag får typ en kommntar? Börjar ni inte kommentera så orkar jag inte skriva. Och helst vettiga kommentarer, inte bara "mer". What's the fun? Ska jag spendera ett ex antal timmar med att skriva delarna kan ni fan slösa nån minut på att kommentera. Punkt.
Runt 15 pers kollar varje dag. Och jag får typ en kommntar? Börjar ni inte kommentera så orkar jag inte skriva. Och helst vettiga kommentarer, inte bara "mer". What's the fun? Ska jag spendera ett ex antal timmar med att skriva delarna kan ni fan slösa nån minut på att kommentera. Punkt.
Nothing Without Heartache }* 4
Ett ord: Porrkapitel
Hur det än var verkade jag ha fått i mig för mycket, även om det knappt var någonting alls. Nej vadå lättpåverkad? Han, som jag var helt säker på att det var Robin, verkade inte heller helt nykter. Jag vinglade till och knackade honom på axeln, skavde tungpiercingen mot baksidan av tänderna.
"Hörru du, skulle inte-" Längre hann jag inte förens människan vände sig om, och det var definitivt inte Robin. Jag stod häpet och såg dumt på honom.
"Oj. Alltså, jag trodde.. Du.. Jag... Förlåt, fel person." sluddrade jag fram och satte handen för munnen för att kväva en hickning. Killen log brett. Hans leende var en aning skevt, men guuud så gulligt.
"Nej men det är lungt. Jag heter Pontus." sa brunetten, och jag nickade sakta.
"Öh, Felix. Trevligt att träffas." Pontus sträckte fram handen med ett flin och jag skakade den, såg mig förvirrat omkring då det var nån som ropade på mig.
"Feeeliiiiiix! Här borta, hallå!?" Det var Fanny, jag snurrade runt och fick snart syn på henne.
"Oj, nejmen hallå där. Fanny, Pontus, Felix." Jag pekade på alla i ordning, avslutade med fingret tryckt mot min egen bröstkorg. Fanny sträckte tvekande fram en ölburk, mumlade nåt om att "du kanske fått tillräckligt", men jag skakade på huvudet och tog glatt emot burken. Med viss svårighet lyckades jag öppna den och hälla i mig några klunkar, innan jag vinkade åt Fanny som var påväg därifrån och vände mig mot Pontus igen.
"Förlåt för det där." fnissade jag, väldigt manligt. Pontus skakade på huvudet.
"Nej men det är lungt." sa han och drg handen genom det bruna ruffset.
"Oh, får jag känna?" Glatt som en nioåring, ungefär, sträckte jag upp handen och drog det genom Pontus hår. Det var otroligt mysigt, som om det var nyfärgat eller nåt. Då jag skulle dra bort handen lyckades jag snubbla på någonting som troligtvis var mina egna fötter, och med ett lågt 'uff' slog jag emot Pontus bröstkorg.
"Oj, förlåt!" tjöt jag och såg oroligt på Pontus som bara skrattade och drog upp mig på fötter, så jag stod ganska nära honom. Om det var medvetet eller inte var jag osäker på. Men sekunden jag såg upp i Pontus ljusgråa ögon försvann allt jag kunde komma på att säga.
"Du har väldigt fina ögon." sa Pontus lågt, och självklart började jag rodna som en tok. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, innan jag visste ordet av hade jag Pontus läppar hårt klistrade mot mina egna, med hans händer trevandes över min rygg. Själv drog jag upp händerna över hans axlar, tryckte hans huvud närmare mitt eget. Tungorna virvlade, och jag hörde knappt det alla sa omkring oss. Pontus lyfte upp mig från marken så jag kom åt att linda benen runt hans midja. Jag kom på mig själv med att tänka att Pontus var starkare än han såg ut, eller så var jag bara väldigt lätt. Utan att försvinna från mitt ansikte banade Pontus sig mellan alla människor mot ett sovrum som lägligt nog låg alldeles bredvid sovrummet. Jag var inte ens säker på vad jag gjorde, visste att om jag hade varit nykter hade jag blivit äcklad av mig själv. Jag hatade såna som knullade med första bästa, men jag visste inte ens vad jag gjorde. Pontus lade ner mig i sängen och drog av mig hooden och t-shirten, medans mina egna händer fumlade med hans byxor. Då mina tröjor försvann reste jag på mig, tryckte upp Pontus mot väggen och ställde mig på knä framför honom. Sekunden när Pontus byxor och kalsonger var nere vid hans anklar hajjade jag till. Oh hello there, Mr. Big. Efter att snabbt ha slickat mig om läpparna tog jag in honom i munnen, satte händerna på hans höfter. Efter bara några sekunder hördes tydliga stönanden, och Pontus fingrar grävde sig in i mitt hår för att tvinga mig närmare. Jag som är så jävla håröm. Men jag gjorde vad jag kunde, virvlade med tungan överallt där jag kom åt. Efter inte alls lång tid hade jag honom nerkörd i halsen, och innan jag visste ordet av fylldes hela min mun och hals av en varm, kladdig sörja. Jag svalde ner allt jag klarade av, innan jag flög ifrån honom för att få luft. Vem säger INTE till innan dom kommer? Helst om man nyss träffat människan. Med ilskna tankar i huvudet torkade jag mig runt munnen med ärmen och reste på mig, såg flinande på Pontus. Han gick de få stegen fram till mig, lyckades på nått sätt kliva ur byxorna så han inte snubblade på dem, och körde in tungan i min mun. Tydligen brydde han sig inte om att jag just svalt flera miljoner små Pontusar. Men jag orkade inte bry mig mer om det, lindade bara armarna runt hans nacke och besvarade dansen mellan tungorna. Pontus började gå med mig mot sängen, drog av sig tröjan då han puttade ner mig i den. Jag såg bara en hastig skymt av en tatuering över bröstkorgen på honom, innan han attackerade mina läppar igen, och började direkt få av mig byxorna. Jag visste exakt vad som var påväg att hända, men jag orkade inte göra nåt för att säga ifrån. Eller kanske ville inte, snarare? Jag såg tveksamt in i Pontus ögon, men han verkade inte se det. Han såg upp på mig och jag nickade kort, grep tag om täcket då han stötte in i mig. Och efter det försvann mitt minne.
Jag vaknade då jag hörde ett gällt ringande från min telefon, så jag slängde ut armen och trevade efter den. Men min hand befann sig inte på sängbordet. Sakta slog jag upp ögonen och såg på människan bredvid mig. Först fattade jag inte vart jag befann mig, men i takt med att mina öron kopplades på så jag hörde dunkandet från festen som fortfarande var igång, kom mitt minne tillbaka. Jag satte mig hastigt upp, men hajjade till och började sträcka mig efter mobilen istället. Otroligt sakta, då jag knappt kunde röra mig. Jag är så jävla äcklig. Ångesten kröp högre i bröstkorgen på mig när jag såg att det var Alicia som ringde, så jag lät bli att svara. Istället skyndade jag mig att få på mig kläderna, så fort jag klarade, och drog till håret med fingrarna innan jag försvann ut från rummet. Jag skulle hem, och jag var inte på humör att träffa någon vid det tillfället. Och jag lyckades faktiskt ta mig ut i hallen, få på mig skorna, och försvinna ut ur huset utan att träffa nån. Jag drog med darrande händer på mig skorna och smällde igen dörren efter mig då jag försvann ut. Telefonen slog jag snabbt av och tryckte ner den i fickan på byxorna, gick med så snabba steg som möjligt för att komma hem fort. Hela vägen var jag tvungen att kämpa för att tårarna inte skulle rinna över. Inom en kvart var jag hemma, stapplade upp för trapporna och låste upp lägenhetsdörren. Klockan var runt två, och jag orkade inte bry mig om att Linnéa antagligen skulle vakna. Men jag stängde ändå dörren så tyst som möjligt, sparkade in skorna under hatthyllan och låste dörren bakom mig innan jag stapplade in på mitt eget rum och föll ner i sängen. Jaghatardigjaghatardigjaghatardig. Om det var något jag visste säkert var det att Robin förstört mig, då jag låg ihopkrupen på överkastet med tårarna rinnande och armarna över huvudet.
Why don't you carry me? Why don't you carry me?
I can't move on, I can't live on
Carry me, why don't you carry me?
I can't save me, I am crazy without you
Jag kunde bara tacka nån att det inte var skola dagen efter, för jag hade en sån otrolig baksmälla att jag bara ville skrika. Baksmälla + ångest + det faktum att jag var omänskligt äcklad av mig själv var ingen bra kombination? Iallfall om man heter Felix och är världens mest överreagerande människa med tidernas värsta självkänsla. Mamma och Linnéa hade iallafall dragit iväg innan jag vaknade, och mamma hade lämnat en lapp på köksbordet om att de båda åkt till mammas äldre syster så de skulle troligvis vara borta största delen av dagen. Jag hade fortfarande på mig kläderna sen kvällen innan, även om jag helst ville bränna upp dem. I flera timmar låg jag bara i soffan och slöglodde på massa repriser av massa humorprogram på sexan, med undantag för att springa och spy eller röka upp ett halv paket cigg. Varenda gång jag gick mellan den stora spegeln som satt på väggen mellan badrummet och vardagsrummet var jag nära på att spy igen. Stripigt, otvättat hår, gårdagens smink utkladdat över hela ansiktet, svullna söndergråtna ögon och allt för tydliga påsar under ögonen. Självklart skulle det också ringa på dörren, antagligen nån jävla försäljare eller nåt. Irriterat muttrandes smällde jag upp dörren och var beredd att börja skrika, men jag hejdade mig då det inte alls var försäljare eller Jehovas vittnen.
"Du ser förjävlig ut." konstaterade Fanny lungt.
Hur det än var verkade jag ha fått i mig för mycket, även om det knappt var någonting alls. Nej vadå lättpåverkad? Han, som jag var helt säker på att det var Robin, verkade inte heller helt nykter. Jag vinglade till och knackade honom på axeln, skavde tungpiercingen mot baksidan av tänderna.
"Hörru du, skulle inte-" Längre hann jag inte förens människan vände sig om, och det var definitivt inte Robin. Jag stod häpet och såg dumt på honom.
"Oj. Alltså, jag trodde.. Du.. Jag... Förlåt, fel person." sluddrade jag fram och satte handen för munnen för att kväva en hickning. Killen log brett. Hans leende var en aning skevt, men guuud så gulligt.
"Nej men det är lungt. Jag heter Pontus." sa brunetten, och jag nickade sakta.
"Öh, Felix. Trevligt att träffas." Pontus sträckte fram handen med ett flin och jag skakade den, såg mig förvirrat omkring då det var nån som ropade på mig.
"Feeeliiiiiix! Här borta, hallå!?" Det var Fanny, jag snurrade runt och fick snart syn på henne.
"Oj, nejmen hallå där. Fanny, Pontus, Felix." Jag pekade på alla i ordning, avslutade med fingret tryckt mot min egen bröstkorg. Fanny sträckte tvekande fram en ölburk, mumlade nåt om att "du kanske fått tillräckligt", men jag skakade på huvudet och tog glatt emot burken. Med viss svårighet lyckades jag öppna den och hälla i mig några klunkar, innan jag vinkade åt Fanny som var påväg därifrån och vände mig mot Pontus igen.
"Förlåt för det där." fnissade jag, väldigt manligt. Pontus skakade på huvudet.
"Nej men det är lungt." sa han och drg handen genom det bruna ruffset.
"Oh, får jag känna?" Glatt som en nioåring, ungefär, sträckte jag upp handen och drog det genom Pontus hår. Det var otroligt mysigt, som om det var nyfärgat eller nåt. Då jag skulle dra bort handen lyckades jag snubbla på någonting som troligtvis var mina egna fötter, och med ett lågt 'uff' slog jag emot Pontus bröstkorg.
"Oj, förlåt!" tjöt jag och såg oroligt på Pontus som bara skrattade och drog upp mig på fötter, så jag stod ganska nära honom. Om det var medvetet eller inte var jag osäker på. Men sekunden jag såg upp i Pontus ljusgråa ögon försvann allt jag kunde komma på att säga.
"Du har väldigt fina ögon." sa Pontus lågt, och självklart började jag rodna som en tok. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, innan jag visste ordet av hade jag Pontus läppar hårt klistrade mot mina egna, med hans händer trevandes över min rygg. Själv drog jag upp händerna över hans axlar, tryckte hans huvud närmare mitt eget. Tungorna virvlade, och jag hörde knappt det alla sa omkring oss. Pontus lyfte upp mig från marken så jag kom åt att linda benen runt hans midja. Jag kom på mig själv med att tänka att Pontus var starkare än han såg ut, eller så var jag bara väldigt lätt. Utan att försvinna från mitt ansikte banade Pontus sig mellan alla människor mot ett sovrum som lägligt nog låg alldeles bredvid sovrummet. Jag var inte ens säker på vad jag gjorde, visste att om jag hade varit nykter hade jag blivit äcklad av mig själv. Jag hatade såna som knullade med första bästa, men jag visste inte ens vad jag gjorde. Pontus lade ner mig i sängen och drog av mig hooden och t-shirten, medans mina egna händer fumlade med hans byxor. Då mina tröjor försvann reste jag på mig, tryckte upp Pontus mot väggen och ställde mig på knä framför honom. Sekunden när Pontus byxor och kalsonger var nere vid hans anklar hajjade jag till. Oh hello there, Mr. Big. Efter att snabbt ha slickat mig om läpparna tog jag in honom i munnen, satte händerna på hans höfter. Efter bara några sekunder hördes tydliga stönanden, och Pontus fingrar grävde sig in i mitt hår för att tvinga mig närmare. Jag som är så jävla håröm. Men jag gjorde vad jag kunde, virvlade med tungan överallt där jag kom åt. Efter inte alls lång tid hade jag honom nerkörd i halsen, och innan jag visste ordet av fylldes hela min mun och hals av en varm, kladdig sörja. Jag svalde ner allt jag klarade av, innan jag flög ifrån honom för att få luft. Vem säger INTE till innan dom kommer? Helst om man nyss träffat människan. Med ilskna tankar i huvudet torkade jag mig runt munnen med ärmen och reste på mig, såg flinande på Pontus. Han gick de få stegen fram till mig, lyckades på nått sätt kliva ur byxorna så han inte snubblade på dem, och körde in tungan i min mun. Tydligen brydde han sig inte om att jag just svalt flera miljoner små Pontusar. Men jag orkade inte bry mig mer om det, lindade bara armarna runt hans nacke och besvarade dansen mellan tungorna. Pontus började gå med mig mot sängen, drog av sig tröjan då han puttade ner mig i den. Jag såg bara en hastig skymt av en tatuering över bröstkorgen på honom, innan han attackerade mina läppar igen, och började direkt få av mig byxorna. Jag visste exakt vad som var påväg att hända, men jag orkade inte göra nåt för att säga ifrån. Eller kanske ville inte, snarare? Jag såg tveksamt in i Pontus ögon, men han verkade inte se det. Han såg upp på mig och jag nickade kort, grep tag om täcket då han stötte in i mig. Och efter det försvann mitt minne.
Jag vaknade då jag hörde ett gällt ringande från min telefon, så jag slängde ut armen och trevade efter den. Men min hand befann sig inte på sängbordet. Sakta slog jag upp ögonen och såg på människan bredvid mig. Först fattade jag inte vart jag befann mig, men i takt med att mina öron kopplades på så jag hörde dunkandet från festen som fortfarande var igång, kom mitt minne tillbaka. Jag satte mig hastigt upp, men hajjade till och började sträcka mig efter mobilen istället. Otroligt sakta, då jag knappt kunde röra mig. Jag är så jävla äcklig. Ångesten kröp högre i bröstkorgen på mig när jag såg att det var Alicia som ringde, så jag lät bli att svara. Istället skyndade jag mig att få på mig kläderna, så fort jag klarade, och drog till håret med fingrarna innan jag försvann ut från rummet. Jag skulle hem, och jag var inte på humör att träffa någon vid det tillfället. Och jag lyckades faktiskt ta mig ut i hallen, få på mig skorna, och försvinna ut ur huset utan att träffa nån. Jag drog med darrande händer på mig skorna och smällde igen dörren efter mig då jag försvann ut. Telefonen slog jag snabbt av och tryckte ner den i fickan på byxorna, gick med så snabba steg som möjligt för att komma hem fort. Hela vägen var jag tvungen att kämpa för att tårarna inte skulle rinna över. Inom en kvart var jag hemma, stapplade upp för trapporna och låste upp lägenhetsdörren. Klockan var runt två, och jag orkade inte bry mig om att Linnéa antagligen skulle vakna. Men jag stängde ändå dörren så tyst som möjligt, sparkade in skorna under hatthyllan och låste dörren bakom mig innan jag stapplade in på mitt eget rum och föll ner i sängen. Jaghatardigjaghatardigjaghatardig. Om det var något jag visste säkert var det att Robin förstört mig, då jag låg ihopkrupen på överkastet med tårarna rinnande och armarna över huvudet.
Why don't you carry me? Why don't you carry me?
I can't move on, I can't live on
Carry me, why don't you carry me?
I can't save me, I am crazy without you
Jag kunde bara tacka nån att det inte var skola dagen efter, för jag hade en sån otrolig baksmälla att jag bara ville skrika. Baksmälla + ångest + det faktum att jag var omänskligt äcklad av mig själv var ingen bra kombination? Iallfall om man heter Felix och är världens mest överreagerande människa med tidernas värsta självkänsla. Mamma och Linnéa hade iallafall dragit iväg innan jag vaknade, och mamma hade lämnat en lapp på köksbordet om att de båda åkt till mammas äldre syster så de skulle troligvis vara borta största delen av dagen. Jag hade fortfarande på mig kläderna sen kvällen innan, även om jag helst ville bränna upp dem. I flera timmar låg jag bara i soffan och slöglodde på massa repriser av massa humorprogram på sexan, med undantag för att springa och spy eller röka upp ett halv paket cigg. Varenda gång jag gick mellan den stora spegeln som satt på väggen mellan badrummet och vardagsrummet var jag nära på att spy igen. Stripigt, otvättat hår, gårdagens smink utkladdat över hela ansiktet, svullna söndergråtna ögon och allt för tydliga påsar under ögonen. Självklart skulle det också ringa på dörren, antagligen nån jävla försäljare eller nåt. Irriterat muttrandes smällde jag upp dörren och var beredd att börja skrika, men jag hejdade mig då det inte alls var försäljare eller Jehovas vittnen.
"Du ser förjävlig ut." konstaterade Fanny lungt.
-
det var en gång en flicka
som gjorde allt för alla andra
och glömde bort sig själv
all energi gick åt
till att få alla andra
må bra
så tillslut såg hon inte det bra
försvann ner i att hata sig själv
för att hon inte kunde
hjälpa de andra
den flickan var jag.
som gjorde allt för alla andra
och glömde bort sig själv
all energi gick åt
till att få alla andra
må bra
så tillslut såg hon inte det bra
försvann ner i att hata sig själv
för att hon inte kunde
hjälpa de andra
den flickan var jag.
Nothing Without Heartache }* 3
Återigen ringde telefonen, den där välkända signalen jag hört så många gånger. 7 månader, och du drar utan att säga något. Tror du jag vill prata med dig? Ilskna tankar snurrade i mitt huvud och jag blängde irriterat på displayen till mobilen, innan jag envist lade den under kuddarna i sängen och stormade ut i vardagsrummet. Linnéa och mamma hade åkt iväg någonstans så jag hade huset för mig själv. Woho. Mitt liv kändes som en dans på rosor, men bara på taggarna. Och för tillfället var jag så emo en människa kan bli, så det skulle inte förvåna mig om jag slog på någon dålig låt med typ Bullet For My Valentine, satt mig i ett hörn och skrev dikter om döden. Men jag var inte på humör, så istället slängde jag mig i soffan och svor högt till när jag landade med höftbenet över tv-dosan. Ilsket muttrandes slog jag igång tv:n med hjälp av dosan och lade till kuddarna rätt, började bläddra genom kanalerna. Så småningom stannade min blick på någon film med Jim Carrey, vilken nyss hade börjat. Men jag var alldeles för okoncentrerad för att orka fästa någon uppmärksamhet så jag låg mest och slöglodde. Tydligen hade jag somnat för jag satte mig yrvaket upp när ytterdörren slog igen och först då märkte jag signalen som skar genom lägenheten.
”Kan du inte svara om du hör att det ringer?” Det hördes tydligt att mamma var stressad så jag slet undan filten från benen och släpade mig ut till hallen.
”Mja, hallå?” sa jag i ett försök att kväva en gäspning. Rösten i telefonluren fick mig att kvickna till på en gång, och jag suckade tungt.
”Robin, lyssnar du inte? Jag vill verkligen inte ha något med dig att göra, så låt mig bara vara.”
”Men Felix! Kan du inte bara lyssna på mig i fem minuter?” fortsatte Robin gnälla och därmed försvann allt mitt tålamod.
”Håll käften och lyssna nu! Jag vill INTE ha NÅGOT med dig att göra mer. Inte nog med att du sa att du skulle flytta 40 mil samma dag som ni åker, dessutom var du otrogen och jag förlät dig, fast jag fattar att det var ett stort jävla misstag. Så bara DRA ÅT HELVETE!” De sista orden halvskreks fram och jag smällde ner telefonen mot bordet, rusade in på mitt rum och smällde igen dörren med gråten som stockades i halsen. I samma stund som jag fått igen dörren vek sig benen under mig och jag sjönk ihop till en snyftande hög på mattan, med armarna tätt lindande runt benen och ansiktet begravt mot knäna.
I'm here without you baby
But you're still on my lonely mind
I think about you baby
And I dream about you all the time
Jag vet inte hur länge jag låg kvar på golvet, men jag rycktes tillbaka till verkligheten av att jag fick dörren hårt uppsmälld i huvudet.
”AJ SOM FAN!” skrek jag högt och satte mig upp med händerna tryckta mot punkten där jag fått dörren, blängde upp mot den där jag fick se Fanny stå och se skamsen ut. Såklart.
”FÖÖÖÖRLÅÅÅÅT! Men upp med dig, vi ska på fest! Sätt fart, hopphopp!” Jag såg upp på henne och de två flinande människorna bakom henne med höjda ögonbryn.
”Nu?” sa jag skeptiskt och såg mot digitalklockan på sängbordet. 8:02. Hur hade klockan kunnat bli så mycket? Nyss var den ju… Inte så mycket i alla fall. Men jag lyckades i alla fall resa på mig och gå ut i badrummet för att tvätta bort sminkresterna som låg som två svarta ränder ner över mina kinder. Vid åsynen av mig själv i spegeln rynkade jag på näsan. Alldeles för smala läppar, alldeles för höga kindben, och ögonen. Usch. Blåa med spår av grått i, och de var så… Livlösa, för stora. Det svarta håret hade en ljus utväxt som skulle behöva göras någonting åt, och jag var kort. Riktigt kort, med bara 1,56 ungefär. Personligen gillade jag inte alls mitt utseende, även fast jag många gånger fått höra att jag liknade en docka. Inte för att jag förstod om det var positivt eller negativt, men ändå. Jag vred på vattenkranen med två fingrar under strålen för att få rätt temperatur, för jag var inte på humör för varken köldchock eller att få tredje gradens brännskador i fulla ansiktet. Inte för att det skulle förvärra mitt utseende, men jag var inte särskilt sugen på smärtan. När vattnet var någorlunda okej lutade jag mig över handfatet och försökte så gott som möjligt tvätta bort sminket, för att inte handduken skulle bli helt svart. Det gick inte så bra, och när jag kollade på det vita tyget mellan mina händer kunde man se två svarta fläckar, men de var i alla fall borta från mitt ansikte.
”FEEEELIIIIIIIX! Skyyyyyynda dig dåå!” Jag gäspade stort och gick in på mitt eget rum igen, där mina tre väninnor satt utplacerade på olika platser.
”Jag ser hemsk ut, jag vet.” muttrade jag fram och öppnade garderoben, halvdök in i den. Tyst nynnandes för mig själv började jag gå igenom kläderna, slet fram ett par röda stuprörsjeans, en vit t-shirt med något tryck på och en svart hoodtröja med lila och vita stjärnor på, drog mig ur garderoben och såg misstänksamt på de andra som befann sig i rummet.
”Kommer snart.” sa jag snabbt och skuttade in i badrummet för att byta om. Snabbt drog jag av mig kläderna jag hade på mig och drog på mig de nya, gick ut till de andra tre igen, studerade dem missnöjt.
”Jag borde inte få umgås med er.” muttrade jag deprimerat och gick fram till spegeln som täckte ena väggen för att sminka mig och fixa håret.
”Pft, varför skulle du inte?” Alicia hade smugit fram och kört in fingrarna i sidorna på mig, vilket fick mig att skrika väääldigt manligt och hoppa en halvmeter i luften. Jag blängde ilsket på henne och korsade armarna över bröstkorgen.
”För att jag är så mycket coolare än er. Nejvars, men jaa… Därför bara.” Med ett enkelt ryck på axlarna vände jag mig mot spegeln igen och grep tag på sminkväskan för att göra allt det vanliga. Foundation, inte mycket men tillräckligt för att få bort de blåa ringarna under ögonen, kajal runt dem, och så lite, lite mascara på det. Sminkningen tog väl högst 5 minuter, medans håret… Lite längre än så. Först skulle jag ju såklart borsta genom det, vilket tog en jävla tid då jag var håröm som bara den. Fanny och Linda satt på sängen och snackade om något, och Alicia stod framför min stereo och bläddrade genom skivorna innan hon satte i en av dem i stereon.
”Jag blir trött på tystnaden, okej?” sa hon och flinade brett innan hon trängde sig ner mellan Fanny och Linda. Snart strömmade The Used ut genom högtalarna och jag kunde inte låta bli att flina vid åsynen av Alicias inte-så-oskyldiga ansiktsuttryck. Jag skakade lätt på huvudet och återvände till att tupera upp håret så det såg ut något som en lejonman. Eller som människorna på skolan valt att förklara det; fågelbo. Efter att ha borstat ut det översta lagret så det inte såg alltför fel ut vände jag mig åt de fnittrande flickorna på sängen.
”Nå?” Med händerna i midjan såg jag mellan de tre, och alla flinade brett.
”Du är assnygg, kom nu.” sa Fanny glatt och skyndade sig fram för att stänga av stereon.
”Skynda er, jag vill ut, ut, ut!” sa hon och öppnade dörren, pekade envist mot hallen. Med ett brett flin över läpparna gick jag ut och drog på mig de gröna conversen. Efter att ha ropat till mamma att jag skulle ut och att hon inte skulle vänta uppe började vi promenera åt något håll som Fanny pekat ut. Den tjejen var faktiskt helt otrolig. Hon kände ungefär halva stan, och dem som inte hon kände var det någon hon kände som kände. Förutsatt att de var i vår ålder vill säga. Det tog väl ungefär en halvtimme innan vi kom in i ett villaområde, stora hus med oändliga trädgårdar. Efter ytterligare några minuter kunde vi höra musiken, självklart det senaste inom techno och all annan ”dunk-dunk-musik”. Försiktigt svängde jag upp grinden och knatade upp mot ytterdörren, med gruset på gången som knastrade under fötterna. Fanny tryckte fingret hårt mot ringklockan och höll den inne en bra stund, utan att någon kom och öppnade.
”Äh vafan.” fnös hon och tryckte upp den svarta dörren, och tillsammans gick vi in i hallen, sparkade av oss skorna i ett hörn. Lukten av sprit slog emot oss som ett bombnedslag, eller i alla fall mig. De andra tre verkade inte bry sig. I och för sig var jag känsligare för alkohol än dem, och blev full ganska fort. Genast blev vi inputtade i köket och Fanny försvann snabbt, men kom tillbaka efter några minuter och stack varsin ölburk i händerna på oss. Jag nickade kort och öppnade den, tog en klunk, och rös till. Jag var inte så förtjust i smaken, då det var lite för beskt för mig, men det dög. Snabbt hällde jag i mig ungefär halva burken och sökte mig in i vardagsrummet för att hitta nånstans att sitta. Dock stannade jag i dörröppningen, och bara stirrade. Vardagsrummet var ungefär dubbelt så stort som det hemma hos mig, plus köket. Och möblerna såg ju inte alltför billiga ut, fast jag störde mig lite på att väggarna var så tomma. I ett rum där bara golvet såg ut att vara värt en förmögenhet måste det ju finnas tavlor? Och jag hade rätt, för när jag banade mig mot en ledig soffa som stod längs ena väggen upptäckte jag spikar som de antagligen tagit ner tavlorna ifrån för att dem inte skulle bli förstörda. Jävlar vad smart. Med en duns som inte hördes över musiken satte jag mig ner i den vita skinnsoffan och såg mig om i rummet. Jag hade alltid varit intresserad av människor, och kunde sitta i timmar och betrakta dem. Snabbt hällde jag i mig resten ur burken och satte den på soffbordet, såg mig omkring. Jag fick snart syn på Fannys eldröda hår, tydligen stod hon och flörtade med någon kille som inte såg ut att klaga. Tyst fortsatte jag se ut över rummet och såg både Alicia och Linda, försökte vinka till dem men dem såg mig tydligen inte. Snart gav jag upp och lutade mig bakåt, när något fångade min blick. Någon som jag kände igen mycket, mycket väl med det bruna håret som han verkade ha klippt sen jag såg honom sist. Darrande av nervositet reste jag på mig och trängde mig fram mot människan, fast besluten att konfrontera honom.
”Kan du inte svara om du hör att det ringer?” Det hördes tydligt att mamma var stressad så jag slet undan filten från benen och släpade mig ut till hallen.
”Mja, hallå?” sa jag i ett försök att kväva en gäspning. Rösten i telefonluren fick mig att kvickna till på en gång, och jag suckade tungt.
”Robin, lyssnar du inte? Jag vill verkligen inte ha något med dig att göra, så låt mig bara vara.”
”Men Felix! Kan du inte bara lyssna på mig i fem minuter?” fortsatte Robin gnälla och därmed försvann allt mitt tålamod.
”Håll käften och lyssna nu! Jag vill INTE ha NÅGOT med dig att göra mer. Inte nog med att du sa att du skulle flytta 40 mil samma dag som ni åker, dessutom var du otrogen och jag förlät dig, fast jag fattar att det var ett stort jävla misstag. Så bara DRA ÅT HELVETE!” De sista orden halvskreks fram och jag smällde ner telefonen mot bordet, rusade in på mitt rum och smällde igen dörren med gråten som stockades i halsen. I samma stund som jag fått igen dörren vek sig benen under mig och jag sjönk ihop till en snyftande hög på mattan, med armarna tätt lindande runt benen och ansiktet begravt mot knäna.
I'm here without you baby
But you're still on my lonely mind
I think about you baby
And I dream about you all the time
Jag vet inte hur länge jag låg kvar på golvet, men jag rycktes tillbaka till verkligheten av att jag fick dörren hårt uppsmälld i huvudet.
”AJ SOM FAN!” skrek jag högt och satte mig upp med händerna tryckta mot punkten där jag fått dörren, blängde upp mot den där jag fick se Fanny stå och se skamsen ut. Såklart.
”FÖÖÖÖRLÅÅÅÅT! Men upp med dig, vi ska på fest! Sätt fart, hopphopp!” Jag såg upp på henne och de två flinande människorna bakom henne med höjda ögonbryn.
”Nu?” sa jag skeptiskt och såg mot digitalklockan på sängbordet. 8:02. Hur hade klockan kunnat bli så mycket? Nyss var den ju… Inte så mycket i alla fall. Men jag lyckades i alla fall resa på mig och gå ut i badrummet för att tvätta bort sminkresterna som låg som två svarta ränder ner över mina kinder. Vid åsynen av mig själv i spegeln rynkade jag på näsan. Alldeles för smala läppar, alldeles för höga kindben, och ögonen. Usch. Blåa med spår av grått i, och de var så… Livlösa, för stora. Det svarta håret hade en ljus utväxt som skulle behöva göras någonting åt, och jag var kort. Riktigt kort, med bara 1,56 ungefär. Personligen gillade jag inte alls mitt utseende, även fast jag många gånger fått höra att jag liknade en docka. Inte för att jag förstod om det var positivt eller negativt, men ändå. Jag vred på vattenkranen med två fingrar under strålen för att få rätt temperatur, för jag var inte på humör för varken köldchock eller att få tredje gradens brännskador i fulla ansiktet. Inte för att det skulle förvärra mitt utseende, men jag var inte särskilt sugen på smärtan. När vattnet var någorlunda okej lutade jag mig över handfatet och försökte så gott som möjligt tvätta bort sminket, för att inte handduken skulle bli helt svart. Det gick inte så bra, och när jag kollade på det vita tyget mellan mina händer kunde man se två svarta fläckar, men de var i alla fall borta från mitt ansikte.
”FEEEELIIIIIIIX! Skyyyyyynda dig dåå!” Jag gäspade stort och gick in på mitt eget rum igen, där mina tre väninnor satt utplacerade på olika platser.
”Jag ser hemsk ut, jag vet.” muttrade jag fram och öppnade garderoben, halvdök in i den. Tyst nynnandes för mig själv började jag gå igenom kläderna, slet fram ett par röda stuprörsjeans, en vit t-shirt med något tryck på och en svart hoodtröja med lila och vita stjärnor på, drog mig ur garderoben och såg misstänksamt på de andra som befann sig i rummet.
”Kommer snart.” sa jag snabbt och skuttade in i badrummet för att byta om. Snabbt drog jag av mig kläderna jag hade på mig och drog på mig de nya, gick ut till de andra tre igen, studerade dem missnöjt.
”Jag borde inte få umgås med er.” muttrade jag deprimerat och gick fram till spegeln som täckte ena väggen för att sminka mig och fixa håret.
”Pft, varför skulle du inte?” Alicia hade smugit fram och kört in fingrarna i sidorna på mig, vilket fick mig att skrika väääldigt manligt och hoppa en halvmeter i luften. Jag blängde ilsket på henne och korsade armarna över bröstkorgen.
”För att jag är så mycket coolare än er. Nejvars, men jaa… Därför bara.” Med ett enkelt ryck på axlarna vände jag mig mot spegeln igen och grep tag på sminkväskan för att göra allt det vanliga. Foundation, inte mycket men tillräckligt för att få bort de blåa ringarna under ögonen, kajal runt dem, och så lite, lite mascara på det. Sminkningen tog väl högst 5 minuter, medans håret… Lite längre än så. Först skulle jag ju såklart borsta genom det, vilket tog en jävla tid då jag var håröm som bara den. Fanny och Linda satt på sängen och snackade om något, och Alicia stod framför min stereo och bläddrade genom skivorna innan hon satte i en av dem i stereon.
”Jag blir trött på tystnaden, okej?” sa hon och flinade brett innan hon trängde sig ner mellan Fanny och Linda. Snart strömmade The Used ut genom högtalarna och jag kunde inte låta bli att flina vid åsynen av Alicias inte-så-oskyldiga ansiktsuttryck. Jag skakade lätt på huvudet och återvände till att tupera upp håret så det såg ut något som en lejonman. Eller som människorna på skolan valt att förklara det; fågelbo. Efter att ha borstat ut det översta lagret så det inte såg alltför fel ut vände jag mig åt de fnittrande flickorna på sängen.
”Nå?” Med händerna i midjan såg jag mellan de tre, och alla flinade brett.
”Du är assnygg, kom nu.” sa Fanny glatt och skyndade sig fram för att stänga av stereon.
”Skynda er, jag vill ut, ut, ut!” sa hon och öppnade dörren, pekade envist mot hallen. Med ett brett flin över läpparna gick jag ut och drog på mig de gröna conversen. Efter att ha ropat till mamma att jag skulle ut och att hon inte skulle vänta uppe började vi promenera åt något håll som Fanny pekat ut. Den tjejen var faktiskt helt otrolig. Hon kände ungefär halva stan, och dem som inte hon kände var det någon hon kände som kände. Förutsatt att de var i vår ålder vill säga. Det tog väl ungefär en halvtimme innan vi kom in i ett villaområde, stora hus med oändliga trädgårdar. Efter ytterligare några minuter kunde vi höra musiken, självklart det senaste inom techno och all annan ”dunk-dunk-musik”. Försiktigt svängde jag upp grinden och knatade upp mot ytterdörren, med gruset på gången som knastrade under fötterna. Fanny tryckte fingret hårt mot ringklockan och höll den inne en bra stund, utan att någon kom och öppnade.
”Äh vafan.” fnös hon och tryckte upp den svarta dörren, och tillsammans gick vi in i hallen, sparkade av oss skorna i ett hörn. Lukten av sprit slog emot oss som ett bombnedslag, eller i alla fall mig. De andra tre verkade inte bry sig. I och för sig var jag känsligare för alkohol än dem, och blev full ganska fort. Genast blev vi inputtade i köket och Fanny försvann snabbt, men kom tillbaka efter några minuter och stack varsin ölburk i händerna på oss. Jag nickade kort och öppnade den, tog en klunk, och rös till. Jag var inte så förtjust i smaken, då det var lite för beskt för mig, men det dög. Snabbt hällde jag i mig ungefär halva burken och sökte mig in i vardagsrummet för att hitta nånstans att sitta. Dock stannade jag i dörröppningen, och bara stirrade. Vardagsrummet var ungefär dubbelt så stort som det hemma hos mig, plus köket. Och möblerna såg ju inte alltför billiga ut, fast jag störde mig lite på att väggarna var så tomma. I ett rum där bara golvet såg ut att vara värt en förmögenhet måste det ju finnas tavlor? Och jag hade rätt, för när jag banade mig mot en ledig soffa som stod längs ena väggen upptäckte jag spikar som de antagligen tagit ner tavlorna ifrån för att dem inte skulle bli förstörda. Jävlar vad smart. Med en duns som inte hördes över musiken satte jag mig ner i den vita skinnsoffan och såg mig om i rummet. Jag hade alltid varit intresserad av människor, och kunde sitta i timmar och betrakta dem. Snabbt hällde jag i mig resten ur burken och satte den på soffbordet, såg mig omkring. Jag fick snart syn på Fannys eldröda hår, tydligen stod hon och flörtade med någon kille som inte såg ut att klaga. Tyst fortsatte jag se ut över rummet och såg både Alicia och Linda, försökte vinka till dem men dem såg mig tydligen inte. Snart gav jag upp och lutade mig bakåt, när något fångade min blick. Någon som jag kände igen mycket, mycket väl med det bruna håret som han verkade ha klippt sen jag såg honom sist. Darrande av nervositet reste jag på mig och trängde mig fram mot människan, fast besluten att konfrontera honom.
Attention
Nu är det så här, att om ingen kommenterar så lägger jag inte upp fler delar. Vet att det är massa som läser, men ändå får jag inga kommentarer? Det är er det går ut över, så ni får börja kommentera om ni vill läsa mer ^-^
-
Följ med Bloglovin'!
Ehja. Do eeeeeeet!
Ehja. Do eeeeeeet!
Nothing Without Heartache }* 2
Skoldagen var otroligt händelselös, och även om jag försökte så lyckades jag inte hålla tankarna bort från Robin. Där skulle han haft lektion nu, där skulle han stått och väntat på mig, där hade han sitt skåp... Ohnej, skolan gick inte helt smärtfritt. Irriterat slängde jag ner de böcker jag behövde i väskan och smällde igen skåpet. Om det inte var nog med att varenda plats på den jävla skolan påminde mig om min föredetta pojkvän så skulle ju självklart alla elever på skolan påminna mig om det också. Eller ja, de som hade något emot mig... Vilket ändå var de flesta. Jag suckade uppgivet och gick bort mot skolgården och busshållplatsen för att ta mig hem. Hemma väntade nog en otroligt händelsefull eftermiddag med läxor till fyra då jag skulle hämta Linnea, och passa henne tills mamma kom hem. Så snart jag kom ut på skolgården hörde jag Fannys klara stämma.
- FEEELIIIIX!!! jag vände mig om och höjde frågande på ena ögonbrynet, och stönade till när den rödhåriga varelsen kastade sig om halsen på mig.
- Felix, Felix, häng med till stan! På något sätt lyckades jag lirka mig ur min väninnas omfamning och drog fingrarna genom håret.
- Eh... va? mumlade jag och flinade snett. Alicia och Linda stod bara och flinade, den förstnämda kort och brunhårig, med vakna grå ögon och för det mesta ett brett leende på de tunna läpparna. Linda däremot, var en bit längre och med svallande blont hår och mörkbruna, nästan svarta, ögon med inslag av gul/grönt, och ett ansikte som var... gulligt, snarare än snyggt.
- Vi ska dra på stan, och du ska med, förtydligde Alicia och log brett.
- Öh, okej? Men jag ska hämta Linnea vid fyra, och jag har läxor att göra, sa han och tippade huvudet på sned. Linda himlade med ögonen.
- Nejnej, läxorna kan du göra sedan. Och klockan är ändå bara två, så du kan gott och väl hänga med, sa hon nöjt och nickade för att understryka sina ord. Minuten senare gick Alicia och Linda på varsin sida om mig, med armarna fastkrokade i mina och Fanny som skuttade framför oss, dunkandes musik från sin telefon.
- Let's get freaky now, let's get FUCKING FREAKY NOW! skrek hon glatt och jag kunde inte låta bli att flina brett. Ohja, hon var definitivt en galen människa. När vi närmade oss en viss grupp med människor saktade Fannys steg in och leendet försvann från hennes ansikte, ersattes med ett kallt och hånfullt flin, och hon gick bredvid mig, Alicia och Linda istället.
- Passa er, vi vill inte bli smittade av slamporna, sa hon hånfullt, och tillräckligt högt för att en av människorna skulle vända sig om och blänga ilsket på Fanny. Emilia, jag var inte helt säker på efternamnet, med sitt sönderblekta hår och översminkade ansikte, var hon som alla tjejer ville vara som, och alla killar ville ha. Eller, alla killar utom jag.
- Exakt vem är det du kallar slampa? kastade hon ur sig och granskade Fanny från de gröna conversen upp till det tuperade håret och svartsminkade ögonen. Fanny ryckte på axlarna och tippade huvudet på sned.
- Dig? sa hon och log vänligt, men ögonen borrade sig in i personen framför sig. Alicia suckade och grep tag om Fannys arm, drog med henne därifrån.
- Det är ingen idé att bråka, sa hon lågt. Egentligen var det ingen förutom just Fanny och Emilia som visste anledningen till att de hatade varandra så skarpt, då de varit bästa vänner bara två år tidigare. Faktiskt så hade alla tre haft andra vänner, men så hade något hänt och dem kommit till mig istället. Inte för att jag klagade, jag trivdes med dem och trots det dåliga samvetet jag fick för det, så var jag glad att de inte hängt kvar med deras tidigare vänner.
- Jag förstår mig bara inte på henne, den- fräste Fanny och kastade ur sig något som fick mig att höja på ögonbrynet.
- Alltså, inte för att jag tror på det, men har du hört talas om att din tunga blir svart? Jag tycker att din börjar bli en aning grå, flinade jag och fick en ilsken blick av Fanny till svar. Men jag kände henne, och visste att hon skulle bli på bättre humör snart. Det i sin tur fick mig på någorlunda bra humör, även om mitt inre rev och skrek efter min drömprins.
cause I'm broken when I'm open
And I don't feel like I am strong enough
cause I'm broken when I'm lonesome
And I don't feel right when you're gone away
De två timmar jag hade lediga försvann alldeles för snabbt, och när jag såg på klockan var den tio i fyra.
- Fan! Jag måste rusa, vi syns imorrn. Jag har haft jättekul. Jag slängde väskan över axeln och halvsprang ut från köpcentret, snubblade nästan över en kvinna med barnvagn som fräste något om 'ohyfsade snorvalpar' när jag försvann vidare.
Jag nästan kastade mig på bussen som stod vid hållplatsen och sjönk utmattad ner på ett säte långt bak. Det jämna brummandet från motorn lyckades lugna mig och när jag skulle av var jag faktiskt så normal jag alls kunde bli, men ökade ändå på stegen för säkerhets skull. Så snart jag kom in genom dörren på det lilla gulmålade huset flög Linnea på mig.
- FÄLIKSS! tjöt hon glatt och klamrade sig fast vid mig.
- Aj, sa jag lungt och Linnea släppte på greppet så jag kunde ställa ner henne på marken. Först då märkte jag det enorma plåster som satt över hennes näsa.
- Vad har du gjort!? frågade jag upprört och satte mig på huk på golvet. Tja, vadå överreagera?
- Jag jamlade av gungan, fnittrade Linnea och jag suckade uppgivet.
- Du måste vara försiktig, muttrade jag och reste på mig, tog ner jackan och gav den till min syster som drog på sig den. Efter att hon, äntligen, fått på sig skorna skuttade hon fram mot dörren och såg mot mig.
- Fälikss, kan vi gå genom pajken? frågade hon med tindrande ögon, och jag visste exakt varför. Linnea var galen i hundar, och parken som låg en bit bort var ett populärt ställe att rasta dem på. Även om det faktiskt var en omväg kunde jag inte säga nej, så jag nickade och genast sken Linnea upp. Hon sträckte sig efter handtaget och lyckades få upp dörren, skuttade ut. Jag vinkade hejdå åt en av fröknarna och stängde därefter dörren bakom mig, gick efter Linnea.
- Hörru, inte så fort! ropade jag och Linnea stannade ögonblickligen. Inte för olikt en hund faktiskt. När jag kom upp bredvid henne grep hon tag i min hand och traskade vidare.
- Vad har ni gjort på dagis idag då? frågade jag i brist på annat, och för att jag visste att Linnea älskade att prata om det.
- Vi vaj i mulleskogen, och målade med vattenfäjj. Jag målade dej å Jobin, sa hon och log brett. Visst, jag älskade min lillasyster, men hon hade en förmåga att kunna säga saker man inte alls ville höra.
- Åh, var allt jag fick ur mig till svar.
- FEEELIIIIX!!! jag vände mig om och höjde frågande på ena ögonbrynet, och stönade till när den rödhåriga varelsen kastade sig om halsen på mig.
- Felix, Felix, häng med till stan! På något sätt lyckades jag lirka mig ur min väninnas omfamning och drog fingrarna genom håret.
- Eh... va? mumlade jag och flinade snett. Alicia och Linda stod bara och flinade, den förstnämda kort och brunhårig, med vakna grå ögon och för det mesta ett brett leende på de tunna läpparna. Linda däremot, var en bit längre och med svallande blont hår och mörkbruna, nästan svarta, ögon med inslag av gul/grönt, och ett ansikte som var... gulligt, snarare än snyggt.
- Vi ska dra på stan, och du ska med, förtydligde Alicia och log brett.
- Öh, okej? Men jag ska hämta Linnea vid fyra, och jag har läxor att göra, sa han och tippade huvudet på sned. Linda himlade med ögonen.
- Nejnej, läxorna kan du göra sedan. Och klockan är ändå bara två, så du kan gott och väl hänga med, sa hon nöjt och nickade för att understryka sina ord. Minuten senare gick Alicia och Linda på varsin sida om mig, med armarna fastkrokade i mina och Fanny som skuttade framför oss, dunkandes musik från sin telefon.
- Let's get freaky now, let's get FUCKING FREAKY NOW! skrek hon glatt och jag kunde inte låta bli att flina brett. Ohja, hon var definitivt en galen människa. När vi närmade oss en viss grupp med människor saktade Fannys steg in och leendet försvann från hennes ansikte, ersattes med ett kallt och hånfullt flin, och hon gick bredvid mig, Alicia och Linda istället.
- Passa er, vi vill inte bli smittade av slamporna, sa hon hånfullt, och tillräckligt högt för att en av människorna skulle vända sig om och blänga ilsket på Fanny. Emilia, jag var inte helt säker på efternamnet, med sitt sönderblekta hår och översminkade ansikte, var hon som alla tjejer ville vara som, och alla killar ville ha. Eller, alla killar utom jag.
- Exakt vem är det du kallar slampa? kastade hon ur sig och granskade Fanny från de gröna conversen upp till det tuperade håret och svartsminkade ögonen. Fanny ryckte på axlarna och tippade huvudet på sned.
- Dig? sa hon och log vänligt, men ögonen borrade sig in i personen framför sig. Alicia suckade och grep tag om Fannys arm, drog med henne därifrån.
- Det är ingen idé att bråka, sa hon lågt. Egentligen var det ingen förutom just Fanny och Emilia som visste anledningen till att de hatade varandra så skarpt, då de varit bästa vänner bara två år tidigare. Faktiskt så hade alla tre haft andra vänner, men så hade något hänt och dem kommit till mig istället. Inte för att jag klagade, jag trivdes med dem och trots det dåliga samvetet jag fick för det, så var jag glad att de inte hängt kvar med deras tidigare vänner.
- Jag förstår mig bara inte på henne, den- fräste Fanny och kastade ur sig något som fick mig att höja på ögonbrynet.
- Alltså, inte för att jag tror på det, men har du hört talas om att din tunga blir svart? Jag tycker att din börjar bli en aning grå, flinade jag och fick en ilsken blick av Fanny till svar. Men jag kände henne, och visste att hon skulle bli på bättre humör snart. Det i sin tur fick mig på någorlunda bra humör, även om mitt inre rev och skrek efter min drömprins.
cause I'm broken when I'm open
And I don't feel like I am strong enough
cause I'm broken when I'm lonesome
And I don't feel right when you're gone away
De två timmar jag hade lediga försvann alldeles för snabbt, och när jag såg på klockan var den tio i fyra.
- Fan! Jag måste rusa, vi syns imorrn. Jag har haft jättekul. Jag slängde väskan över axeln och halvsprang ut från köpcentret, snubblade nästan över en kvinna med barnvagn som fräste något om 'ohyfsade snorvalpar' när jag försvann vidare.
Jag nästan kastade mig på bussen som stod vid hållplatsen och sjönk utmattad ner på ett säte långt bak. Det jämna brummandet från motorn lyckades lugna mig och när jag skulle av var jag faktiskt så normal jag alls kunde bli, men ökade ändå på stegen för säkerhets skull. Så snart jag kom in genom dörren på det lilla gulmålade huset flög Linnea på mig.
- FÄLIKSS! tjöt hon glatt och klamrade sig fast vid mig.
- Aj, sa jag lungt och Linnea släppte på greppet så jag kunde ställa ner henne på marken. Först då märkte jag det enorma plåster som satt över hennes näsa.
- Vad har du gjort!? frågade jag upprört och satte mig på huk på golvet. Tja, vadå överreagera?
- Jag jamlade av gungan, fnittrade Linnea och jag suckade uppgivet.
- Du måste vara försiktig, muttrade jag och reste på mig, tog ner jackan och gav den till min syster som drog på sig den. Efter att hon, äntligen, fått på sig skorna skuttade hon fram mot dörren och såg mot mig.
- Fälikss, kan vi gå genom pajken? frågade hon med tindrande ögon, och jag visste exakt varför. Linnea var galen i hundar, och parken som låg en bit bort var ett populärt ställe att rasta dem på. Även om det faktiskt var en omväg kunde jag inte säga nej, så jag nickade och genast sken Linnea upp. Hon sträckte sig efter handtaget och lyckades få upp dörren, skuttade ut. Jag vinkade hejdå åt en av fröknarna och stängde därefter dörren bakom mig, gick efter Linnea.
- Hörru, inte så fort! ropade jag och Linnea stannade ögonblickligen. Inte för olikt en hund faktiskt. När jag kom upp bredvid henne grep hon tag i min hand och traskade vidare.
- Vad har ni gjort på dagis idag då? frågade jag i brist på annat, och för att jag visste att Linnea älskade att prata om det.
- Vi vaj i mulleskogen, och målade med vattenfäjj. Jag målade dej å Jobin, sa hon och log brett. Visst, jag älskade min lillasyster, men hon hade en förmåga att kunna säga saker man inte alls ville höra.
- Åh, var allt jag fick ur mig till svar.
